... och mycket minnen...

Igår var Caiza över med barnen. Då passade hon och jag på att plocka i Jozz...Olivias saker medan Oliver lekte med Casper och Kai busade med Savannah.
Det är så skönt att även Caiza känner lika inför grejerna...
De nya är "tomma" men sen finns det såna saker som är fyllda med minnen.
Caiza behöver som vi andra kunna rensa i sinnet och en bra grej är ju just att plocka och minnas!

Solbrillorna...
Banderan...
Kepsen...
Jackan...
Den gamla, trasiga och slitna kontorsstolen...
De två kaffemuggarna som hon tyckte om...
Absinthskedar... (som jag var tvungen att googla om för att veta vad det var, på riktigt)
Turtlelådan...
Lush-ask...
Tim Burton-boken...
Hennes egna Bibel med märkning Hebr 12:12-13...
Hårborsten som vi inte vill göra rent eller kasta...

Sen hittar man en del saker som är onämnbara och skrämmande...
Men vem känner sina barn... egentligen...

I plockandet kommer också diskussionerna med Caiza, som:
"Kommer du ihåg när...?"
"Åh, den här minns jag... "
"Hur tänkte hon här?"

Kort sagt, terapi... på gott eller ont...

... och sen var det slut...

... skapade ett kaos igen.
Ingen kan ju påstå annat än att polisen på Rättsmedicin i Solna tar sitt ansvar på ett väldigt bra sätt.
Den enda kontakt med dem som jag har haft är med EN person som har funnits tillgänglig under undersökningstiden.
Densamma ringde upp mig igår för att delge de sista provsvaren vilkka bara bekräftade det vi redan visste.
Men det är nödvändigt med bekräftelse!
Men det är också fruktansvärt med bekräftelsen...

Hur som, det skapade ett kaos och en enda oreda i mitt huvud. På jobbet fungerade det "bra" medan jag var ensam med mina städsysslor.
Men även i det kände jag tendenserna till meningslöst putsande och behovet av att fila extra.
Även den kaosskapade städandet då kontrollen över trasan hamnade i centrum...
Och eftersom luddet i kaoset inte lättade under dagen så är man ju tvungen att tänka på ansvaret över andra människor för den är jag i de här dagarna inte kapabel att ta.

Idag ska jag vänta på tjockt, brunt kuvert i postlådan och jag antar att innehållet i den kommer att uppta mina tankar under helgen.
Samtidigt kommer önskan att kunna avsluta det jordiska med urnsättning så vi kan låta Jozz...Olivia få sin minnesplats vid graven och även kunna låta vår egen övertygelse få blomma fullt ut.

Idag är det underbart väder och det är nog tur det!
Känslorna vill ha regn och grått... täcke över huvudet... och låta luddet sväva fritt i skallen...
Men vädret är fin! Och det påminner om allt som är bra! För det finns VÄLDIGT mycket som är bra... om jag tänker efter.

Älskar min familj... hela den med ALLA som tillhör!

... inte skallen idag med!
Nu är det skallebank var och varannan dag.
Antingen är det bihålorna i vanlig ordning efter några jobbnätter eller så är det borreliarester som spökar.
Det är dags att ta nyttt prov igen för just borrelian!
Efter två penicilllinkurer BORDE den ju gett sig men man vet aldrig och nu har det gått de där 8 veckorna som ska gå för nästa test.
På sätt och vis önskar jag att det är borrelian som jag känner av, det blir så mycket enklare om det finns nått påtagligt för problemen.

Stämningen är låg i huset med jämna mellanrum och igår eftermiddag blev det en vända kaos igen. Jag blev en dålig morsa och åkte ut en halvtimma till hästarna, hårade ner mig och gosade mig snäll och fin igen.
För snäll och fin, det är något som behövs nu men fan så svårt att uppnå ibland!
Som tur är så är resten av husets medlemmar av den kalibern att också de kan fara ut i känslor men därifrån komma tillbaka.
Dock är jag bekymrad ändå, det är skavande att ana... men jag kan inget annat göra än att försöka söka hjälp på proffesionellt håll.
Sen är det bara att vänta och se. Jag har fått rådet att stanna hemma med dem som mår sämst just nu och kanske måste jag göra det.
Nackdelen är att jag får svårt att motivera andra när jag själv måste motivera mig ganksa "högljutt" ibland men det löser nog sig.
Jag hoppas innerligt att det trevliga vädret från igår håller i sig även idag. Chansen är inte särskilt stor med tanke på årstidens varannandagsväder men om... om det är så så ska jag nog ta Nemi på en drällvända och bli trött i benen.

Men, nu är det dags för jobb och jag hoppas huset reder sig själv de timmarna.
Jag reder mig med ett ökat antagande av kallsinnigt "proffstänk".

... är ju så klantig han kan bli!

Jag och Emilia har tillbringat nästan hela dagen i stallet.
Började med celebert besök av hovis. Det är alltid lika trevligt med honom där, snack om bett och allmäntskvaller.
Snuskigt pulverkaffe hör till rutin med... men Lidl-kaffet är inte helt fel! Trots att det stått i över ett år så smakar det fortfarande ok!
Gnälliga Emilia hade inte ätit frukost så henne fick jag lov att utfodra och själv hade jag dags för frulle nr 2.
Två skitiga jävlar på SubWay låter bra va...

Sen dags att borsta fram hästarna ur all fällpäls och bli färdig för uteritt.
Som vanligt på Godby så utnyttjar vi den smala skogsremsan genom att försöka hitta en väg/stig in i skogen... sen tillbringar man resten av tiden för att hitta UT ur den...
Rider man lite vilse så blir uteritten automatiskt lite längre...
väl inne i vilseskogen trasslar naturligtvis Calle in sig i ett jävla träd! Ok, särskilt stort var det inte... tänker jag efter så var det nog ett sly... Men han trasslar in sig!
Han trasslade in sig till den grad att jag förskräckt såg på där jag red bakom på Shalinka! Slyet lindat kring benet och Calle sätter sig i förtvivlan!
Tur nog så knakade den sönder och Calle stod på tre ben ett tag innan han själv kunde konstatera att benet fanns kvar och ont gjorde det inte heller...
Två knäppgökar hade vi sen ett tag när snoken pekade hemåt men ganska snart blev det lugnt lullande på Ängslogevägen hem...

Gissa om jag är slut efter all frisk luft idag!
Och gissa om det är skönt att orka bara vara med hästarna!

På återseende dotter och syster...



Den sista vilan i den fysiska världen...





De underbara bartendrarna på Burning Wheels som möjliggjorde Jozz...Olivias önskan.
Tack, snälla!!!



Det lilla rummet med minnesbok och bildminnena...



Caiza, lilla tjejen! <3



Lilla lillasyster Natanya <3




Gravöl och Vesuvio på servett...





... och många fler bilder som jag inte lägger ut där alla som var med och gjorde Jozz...Olivia till viljes med hennes gravöl...

... än slank hon dit!

Usch... det är ett enda "dimpande" i familjen igen.
Två barn hemma pga "måendet" och en som är sjuk med feber...

Som tur är så finns kontakten med Bup och den fungerar klockrent.
Det är helt underbara människor som jobbar där som förmår att utröna vad man säger med sitt svammel.
Nackdelen är att det kan ta lite tid om man som jag avgör att det inte är ett direkt akutläge... just nu.
En annan fördel är de som står runt familjen och stöttar!
Lördagens telefonsamtal från en av döttrarna startade en kedja av hjälpsamma människor.
Vad gör man annars när hon befinner sig i grannstaden och vi inte kan ta oss dit ögonaböj!
En stadig polare som resolut möter upp och ser till att hon är i trygghet innan vi kommer på plats...
Och syster som på 5 minuter står med sin bil till förfogande då vi har "slarvat" och fallit för en öl till maten...

Tack snälla människor!!!!

Nu går hjärnkontoret på högvarv då varningssignalerna klart tyder på igenkänningsfaktor.
INTE en gång till!!!
Om man fick linda in sina barn i bomull så skulle jag göra det... kanske...
Jo, för min skull... men man får inte och inte heller FÅR man göra så!
De måste även få drulla ibland och just nu har jag åtminstone en dotter som är så fruktansvärt duktig och vet att hon ALLTID kan be om hjälp, oavsett skick och fason...
Jag hoppas att även de andra har den förmågan...
Att vara stark beyder i de lägena egentligen att våga vara svag tillsammans med dem som man har förtroende för...
VILKEN styrka!

Emilia!
Alla stallets spindlar ska få hemsöka dig och även våra vänner "trollen"!
Eller jag kanske kan få bilderna sen... ;)

Har gjort ett tappert försök att stjäla en av hennes bilder på bloggen
http://engulanka.blogg.se/
Som bekant var hon vår fotograf på begravningen och en bild finns på bloggen: "Gravöl och pizzaslice"
Men men... tålamod är en dygd, eller nåt sånt...

Dagen har hittintill varit lite uppochner... Natanya har kommit hem tidigare och jag ville egentligen inte att hon skulle till skolan alls.
Av någon anledning är den här dagen lite sämre...
Att det är så har vi nyss, jag och Natanya, kontaterat även på Nemi.
Hon skäller aldrig inne när vi är hemma men nu fick hon fnatt och simmade runt.
Nemi morrade, skällde och reste ragg... tjoade omkring i köket och for i fönstren efter... ingenting...
Det är oss också bekant att hon är en av de mest mörkrädda hundar vi känner till. "Trollen" stör henne ibland och då är hon skitfjollig.
Men det är inget vi blir förvånade över. "Ner"-känslan och sen Nemis trollvarning ger oss bara hintar att vara lite öppna så kommer det en förklaring senare... Förhoppningsvis inget allvarligt och förhoppningsvis i så fall så tydligt att vi har förmågan att läsa av det...

Nu är det lite kaffe som gäller och sedan är jobbarhelgen i antågan.
Orken ska uppbådas för att klara långhelgen utan att gå under...

... eller uppfödarna...

http://www.alltomstockholm.se/start/article2921234.aos



Eller finns det något alternativ?
Vilka diskussioner på forumet under artikeln. Som vanligt när det blir en sån här fråga så finns det alltid folk som tycker att det är för jävligt... och det är ju sant!
Men det som inte alltid vädras i diskussionen är vad som är realistiskt.
Man propsar på lediga lokaler och dem finns det ju kanske gott om... men lokaler kostar!
Även om det finns djurvänner så är kostnaderna detsamma. Utan ekonomiskt stöd finns ingen möjlighet att ta hand om levande djur och inte heller att avliva dem.

Många djurvänner vädrar sina åsikter på forum men åsikter föder inte djuren... inte heller betalar det lön till dem som jobbar för djuren... inte heller bostaden... inte heller veterinär för vare sig friskvård som avlivning...

Vem ska betala?
Skattepengar?
Böter till uppfödare som inte tar ansvar?

Då ska jag ju också tillägga att uppfödare är nog den som äger honkatten som får ungarna som inte får nya hem som hamnar på gatan som så småningom kanske svälter ihjäl...
Vem är djurvän?

"Jag har redan en katt så jag kan inte ta en till"
Men VEM ska ta en katt?
Den som ingen har?
Om det finns ett överflöd av katter som någon avlat fram, medvetet eller omedvetet...
Var gör vi av dem?
Katthem?
Där folk jobbar gratis?
Där skattepengar går till försörjning?

Konstigt...

Det kanske vore en bra idé...
Lika som att jag tycker att folk borde ta sig i kragen och jobba gratis på flyktingförläggningar...
Jag tycker att vi borde ställa upp med våra hem och ta ett ensamt flyktingbarn...
Fast det är klart... jag har ju egna och kan inte ta en  till...
Men någon annan borde ju kunna göra det för vi kan ju inte kasta ut dem på gatan...

Eller hur var det?
Katter borde vara jämställda med hundar!
Jag är ABSOLUT en av dem som håller med!
Men jag tycker också att människor borde ha ett lika värde!

Fast strida för katter och hundar är ju enklare...

... åtminstone 2 av 4 på trams i Örebro. De andra saknades och jag förstår inte riktigt varför Maria valde bort det.
Antagligen var det kompisar som drog mer och det är väl i och för sig som det ska.
Vi lyckades hinna med både mat och fika utöver shopping.
För att inte glömma Big Slick där Natanya fick sitt andra hål i läppen...
"Sluta dampa" (han som piercar)
Gissa om Natanya blev fundersam... Han är riktigt duktig på att bladdra och på så sätt få människor att koppla av men det är väl nästan ett måste med det yrket.

På Marieberg var det mest Anna som handlade, dock hittade jag ett par sommarbyxor som jag i vanlig ordning handlade utan att prova. Risken är stor att jag och Anna kommer att ha delad vårdnad om dem.
Jozz...Olivia var med som vanligt när jag gick in på Indiska.
En del grejer där inne är ju såna som jag har velat köpt till henne... men det blir det inget med det nå mer...
Vill nog inte gå i såna affärer, väcker för mycket tankar...

Sedan in med hästarna på hemvägen och kvällen blev slapp och avkopplande.
Nu ska jag bara få med Majsan på något. Vi behöver varandra i familjen!

... är det absolut idag!
Stallet är avklarat för morgonen och veterinärbesök har övervakats.
Jag har ju hört till de lyckligt lottade som alltid haft friska hästar. Nu fick jag utnyttja "stallkollegans" veterinärbesök för att insupa lite erfarenhet.

Vår i luften!
Tänker ju obönhörligt på Jozz...Olivia då.
Den här våren kommer hon inte att behöva prova ut miljoner sorter allergimediciner som ändå bara fungerar bristfälligt...
Men gör det mig till en jätteegoist om jag påstår att jag hellre har henne i livet med de stora allergibesvären (också)?

Morgonen påbörjades med ett kärt besök där hundarna fick leka av sig. Den här gången lyckades Nemi Studsa nerför trappan och rätt in i leken!
Den som känner den lilla räkan förstår vilket framsteg det är!!

Nähä, nu är det dags för dusch, disk och sen hämta tjejer som ska med till Örebro...

Jag satt ganska länge igår och pratade...
Det är skönt att höra att fler har dessa funderingar som även jag har.

Varför gjorde jag inte?
Varför gjorde HON inte?
Vad betydde det när....?

Jag fick även tillfälle att tacka för tillgången till massor av glada bilder på Jozz...Olivia vilket lättar att se.
Det lättar att se att hon hade riktigt glada stunder!
Det var också skönt att höra att fler har vetskapen om hur Jozz...Olivias liv egentligen har sett ut.
Men även att kommunikationen öve rlag har varit knapphändig och över samma forum.
Den kommunikationen blir ingen av oss särskilt förvånad över då vi alla haft Jozz...Olivia så nära att vi vet vems regler som dragits.
Hur kontakten ser ut!
Vem kontakten upprättas med!
osv...

Det är också skönt att höra att vi alla som känt Jozz...Olivia har fått känna hennes enbart på hennes villkor.
En del grejer har hon bara inte blottat och det har varit genomgående.

Men det är jobbigt att veta att jag inte vetat tillräckligt för att kunna finnas när det behövts.
Men det var väl antagligen även det som var meningen.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Men nog...
Idag ska det knapras Alvedon på min lediga dag!
Det finns ett par måsten...
Sen ska jag ta tjejerna, dem som vill, och åka till Örebro!
Natanya ska få sin födelsedagspresent, hål i läppen.
Sedan blir det lite rännande på Marieberg.
Det är nog något som vi alla behöver!

... både här och där med pressen.
Det som är skönt är att åtminstone mina döttrar klarar av att backa en stund och förstår att sorg kan ta överhand på känslor.
Det som är ilsket är inte alltid ilsket utan ett annorlunda uttryck.
Skönt är det att se deras förståelse och empati.
Jag har fyra kloka flickor som hanterar situationen över all förväntan.

Men vad jag saknar Jozz...Olivia!
Jag saknar hennes diskussioner och funderingar!
Jag saknar hennes råd som i många fall varit ovärderliga!
Det som finns kvar är minnena som inte är att förkasta.
De kommer att leva kvar för alltid.
Det är det enda som kan bestå...

... när Anna och laget släppte målvakten för en extra spelare!
3 sekunder före slut så satte de in 1-1!
Den här matchen spelades med stor insats!
Bra, bra, bra!!!

Annars har helgen varit lugn...
Igår firade Natanya med en kompis, båda blev 13-åringar med en dag emellan... full fart i källaren och moffa tårta gjorde de så de närapå kräktes...

Idag har moster och "faster" (läs: Göran) varit över och gratulerat och fått lite tårta de med.
Sen nu efter innebandyn kom kusin Sofia med sin Holly för att gratta också.

Bilen är fixad och just nu är läget under kontroll...
Vågar man säga så eller ramlar himlen ner då?

... men jag hade ju inte räknat med något annat när proffsen tagit hand om allt under de här tyngande veckorna!
Mina underbara "stallkollegor" har varit ett ovärdeligt stöd och jag har helt kunnat koppla bort det måstet.
Idag har jag dock dragit mitt strå till stacken, eller snarare en hel dyngkärra...
Hästarna såg något undrande ut och funderade på vad det var för främling som dök upp i morse.
Tur att det går på ren rutin när jag haft ett nödvändigt avbrott från de sysslorna.

Idag har det även inhandlats lite ingredienser till Natanyas tårtfix inför morrondagen. Då blir hon nämligen den tonåring som hon betett sig som det senaste året.

Ett avskyvärt bortfall i familjen och två underbara ungar som fyllt/fyller år och de andra två som bara finns, tackolov...

Huvudet är fullt i ludd, har lyckats sovit min första morron längre än till kl 3. Det är på gott och ont att sova mer än brukligt, tydligen.
Luddet kan även komma av en tuff vecka på jobbet med nästan mer att tänka på än vad som känns rimligt. Men även det gick ju...

Idag är det också St Patrick's day...
Jozz...Olivia och hennes vänner har brukat fira de och jag hoppas att vännerna kan fira idag utan att känna sorg!
Jag hoppas att de med glädje kan vara övertygade att Jozz...Olivia kommer att vara med... på sitt sätt!
Den dagen har jag inte tidigare uppmärksammat men idag känns den tydligt. Det är väl vetskapen om att Jozz...Olivia alltid har pratat om den och firat den...
Skål på er alla där ute som kommer att svinga en bägare för min underbara dotter med!!!

Det är märkligt hur en del detaljer blir belysta och mer viktiga nu... Jag önskar att jag hade kunnat dela mer av dem med dotra i tid...

... på den första arbetsveckan efter begravningen.
Den har varit ganska ansträngande för huvudet som är rätt urblåst just för tillfället.

Igår kväll ringde Anna ner vid 23-tiden, hennes dörr hade slagits upp och hon ville hemskt gärna att jag kom upp och hämtade henne. De tillfällen som hon blivit så mörkrädd för skrammel i huset är lätträknade men igår var ett sånt tillfälle. Tryggheten fanns i soffan på samma våningsplan som morsan och Kai.

Annars är lugnet värmande i huset... det är skönt när det känns stilla ett tag så återhämtning är möjligt...

... ter sig olika hos var och en.
Det gemensamma är saknaden av Jozz...Olivia!
Men kan saknad ena människor?
Det återstår att se...

Underbara tjejer som orkar förstå och dela med sig...

Vardagens nycker tar ibland oväntade vägar. Idag har ett vägskäl försetts med en tydlig riktning. Det känns skönt när man slipper huvudbry och det bara faller på plats.
Nu värnar vi om dem som står kvar på kanten och jag hoppas att ingen mer drabbas.
Vaksamma ögon och sinnen borde finnas ett tag framöver i alla fall.
Och om inte... så vet du vart du vänder dig!

... vänner!
En hel driva med post som låg i Jozz...Olivias lägenhet blev postat till mig nu.
Tack snälla! Som åter orkade gå in i lägenheten för att hämta!
Jag kan bara ana att det  är jobbigt att gå in med nyckel när situationen senast ni gjorde det var som det var!
Om bilderna förföljer mig efter att ha gråtit vid hennes tomma säng så kan jag bara ana vilka bilder ni har!

Med hennes integritet så känns det inte bra att öppna post som är adresserat till henne.
Jozz...Olivia har ju alltid värnat om sig själv... på det sättet...
Men nu får hon skylla sig själv... vad ska man göra!?

Fortfarande är listan lång, det som är kvar att stå ut med... men allt kan inte göras på en gång.
Vad ska jag göra när listan är slut?
När tomheten kommer in?

Jag hoppas och tror att vi kommer bli varse våran Jozz...Olivia. Men som Annas fundering är: Finns det någon tid att vänta innan den fullständiga friheten infinner sig? Har hon full frihet redan nu?

En del beslut måste fattas och jag är glad att jag har Jozz...Olivias kära att fråga... Jag vet svaret på det mesta men behöver bekräftelse för att inte åtminstone vara ensam om fel beslut.
Även efter hennes sista fysiska farväl är det viktigt för oss  som känner henne att det ska bli RÄTT... för det har varit viktigt!
Även nu vill jag försöka hävda det Jozz...Olivia inte kan framföra...
Skillnaden är dock att det finns en del saker att ta hänsyn till.
Det finns ingen anledning att klampa på.
Det får hon göra själv när hon får möjligheten...
En del sanningar mår bäst av att bara finnas hos dem som kan dem...

--- första arbetsdagen efter Jozz...Olivias död...
Det är utan tvekan jobbigt när jag inte kan dra mig undan... men det är ju just därför som måstena blir viktigt. Syster var med oss igår och tog rätt på banden och korten från blommorna. I det här vädret som varit har blommorna stått sig så fina! Och det gör de säkert en vecka till...
Hur länge ligger de där för "beskådan"?
Det kändes lite makabert att plocka åt sig ur arrangemangen men inte lämnar man sånt... Det är ju det som är de tråkiga begravningsminnena men destovärre fortfarande helt sant...

Sen har vi urnsättningen kvar, sen väntan på gravsten...
Urnsättningen blir ju de närmsta... det vore ju fruktansvärt om det blev en, typ, andra begravning.

Nåt som också slog mig är tackkort! Det är väl ändå inget man skickar??
Jag kan "stjäla" på kyrkogården men tackkort... DET känns makabert om nåt...

Nä, proppa ludd i skallen så dagen flyter...
Jobb hela dagen och sen antar jag att jag har en hel del Jozz...Olivia-post att gå i genom.

... kommer att få överhanden i morron och det är ju så det måste vara.
Åter till jobbet och låta huvudet arbeta med det.
Masken på som skyddar och även härdar sinnet till att tro på den.
Jag ska "rädda" mina änglar som slitit hund med hästarna de här veckorna och jag antar att jag behöver det måstet för att börja ta mig uppåt.

Vännen i Stockholm klarade ut att hämta den sista posten i Jozz...Olivias lägenhet och därefter dumpa in nycklarna på kontoret.
Jag hoppas verkligen att de alla vet hur betydelsefullt det är med sån hjälp!
Lika är det med deras tålamod och omsorg som varit under de här veckorna med hjälp att klura ut hur Jozz...Olivia skulle vilja ha det.
Och jag hoppas att de vet hur mycket det betyder för mig som mamma och för småsyrrorna att Jozz...Olivia har haft så underbara vänner!
Att de orkar svara på svåra frågor när funderingarna blir övermäktiga...

Idag var några gamla jobbarkompisar hit, jobbarkompisar som bytt roll till vänner...
Förunderlig är den känsla som de har för att förstå att det ska till att bjuda in sig!
Det behövs! Om valet ges är det lätt att föredra den lättaste, alternativet att kunna sluta sig...

Hur ska det gå i morron!?
Hur ska mitt huvud kunna växla mellan sorgen och det proffessionella som krävs?
Hur ska jag stänga av för att skydda mig...
Jag antar att det går bra.
Som vanligt har jag redan bestämt hur det ska gå och så blir det...
Vi har vissa arv i familjen både genetiska och sociala som underlättar dör oss...
Vill man så kan man...
Har man bestämt sig så har man bestämt sig...

... som ligger vid kapellet

... blev det efter begravningen...

Jozz...Olivias musik rullar i huvudet och det kommer det nog att göra länge. VNV Nations "The farthest star" har satt sig som en klisterlapp i skallen och jag förstår att Jozz...Olivia tyckte om den!
Petra med sitt budskap i "This means war" är lika... den gruppen och några till var hennes motpoler till annan musik. Om henne måste man ju säga att musiktycket varierade ganska häftigt...
Thyrfing som Mathias föreslog och som vi utan tvekan nappade på hade även den en mening, om man lyssnar på texten...
Under tiden medans "Home again" spelades så tog familjen och vännerna avsked av Jozz...Olivia och högen med rosor dolde nästan det underbara fotot på henne!
Guns'n'roses version av "Knockin' on heavens door" avslutade akten...

Duktiga Emilia hade ansvaret för kameran och det var skönt! Jag antar att minnena luras och bilder kan vara bra att se för att friska upp...

Lättare blev det på klubben Burning Wheels som hade upplåtit sin lokal och även barhäng för dem som följde med på minnesstunden. Ett par fotoalbum cirkulerade för att skvallra om Jozz...Olivias tilltag och en minnesbok inbjöd att skriva en sista hälsning.
På äkta Jozzan-vis serverades pizzaslices, Vesuvio naturligtvis! Och Salt & Blandat har en alldeles egen innebörd för de två äldsta systrarna, Jozz...Olivia och Caiza...
Ölen var ett måste... vem vill gå emot en personlig önskan att det ska bjudas på gravöl! De som hade varit med i en tydlig diskussion med henne om detta tror jag njöt av att det GÅR att styra upp sin egen begravning!

Tillställningen innehöll sorg, men även glädje över de roliga minnena som poppade upp! Och det är ju det som strävas efter för att finna balans i den jobbiga situationen.

Hur som... nu är det en väntan till när urnsättningen ska ske... och då är det bara stoftet kvar. I går var det inte svårt att "se" henne som i måndagens avsked. Den enda skillnaden var att igår var kistan stängd...

Nu ska jag njuta av solen! Jag ska ta en promenad till kapellet där blommorna är placerade... jag ska även ta med ett par ljus att tända.
Ett för min dotter... och ett för en annans dotter som gått samma öde till mötes men på lite annat sätt...

Var rädda om varandra!
Lyssna på varandra!
Var inte rädd att bli jobbig och lägg dig i om någon annan visar denna trötthet!
"I morron" kommer vi att hjälpas åt att störa den som dimper så näsan hamnar ovanför vattenytan igen...
För det här vill vi inte vara med om!

... så långt...

Vår vän Daniel gjorde ett väldigt bra jobb när han höll i begravningen. Det kändes tryggt och lugnt, jag tror inte jag var ensam om att tycka det.
Igår var det nästan slut på tårar, men i stället var det min fyra tjejer som verkligheten kom i kapp för.
De hade riktigt jobbigt och jag är ledsen att mina armar inte räcker till runt dem alla!
Igår löste vi det genom att hålla om vidare.

Efter drog vi oss över tilll Burning Wheels där vi bokat in oss för gravöl.
En god vän hade fått tagit ansvaret att ställa i ordning lokalen och det hade hon gjort med bravur!
Skålen utbringades och pizza intogs, för den som ville ha kaffe med sedvanlig fika fanns det de' med.

Caiza och Anna sjöng "Sånt är livet" till Jozz...Olivias ära.

En sorgens dag men ändå fylld av varma glada minnen!

...det här varvandet mellan sorg, begravning och simpla vardagsmåsten...
Liten hund är tvättad och kammad... sen kommer tankarna igen medans tvätten viks ur tumlaren...
Funderingarna är många och inte alltid särskilt hälsosamma...

Tänk om...
Bara att...
Varför!?

"Tänk om..." och "Bara att.." skulle jag kunna utesluta på en gång.
Ingen kan göra något ogjort!
Nu finns inget "gör-om-gör-rätt"...

Den del av facit som finns är skrämmande...
Vad vet vi om våra barn?
Och sen vet jag ju en del av svaret: Det de låter oss veta...

... idag med!

Vår vän som vi gett ansvaret för att hålla i akten i morron slipar sina ord.
Det är så skönt att det är någon som känner oss och kan förstå hur familjen fungerar!

"Ena två världar"

Egentligen är det mer än så... det är tre världar som ska enas...
Två i den fysiska världen och sen den som Jozz...Olivia finns i...

Sinnet som behöver kontroll har fått sitt, med allt planerande. Det är helt otroligt hur skärpt man kan blir i vissa saker för att tillfredställa det behovet.
Huvudet är ibland fullt upptaget med att ordna detaljer som normalt hade fallit under "sen"...
Altt i brist på kontroll över den fruktansvärda situationen...

Men ja, idag ska vi se till att allt är färdigt.
En del av ansvaret är delegerat  till vänner som förmår att ordna när vi andra inte kommer att orka... antar jag...

... på stan.
Jag hade inte hjärta att ringa och väcka den förvuxna tonåringen men Maria var med som stöd.
Betalat räkningar åt Fialottan som lämnat oss, beställt en liten, fin bukett till hennes kista och handbuketter till de fyra töserna samt mig och Kai...
Den duktiga floristen plockade snabbt ihop den bukett som jag så knapphändigt kunde beskriva och när beställningen var klar så fick jag en tyst, hjärtlig handtryckning som avsked...
Sånt blir bara för mycket! Jag fixar ett krystagt och hurtigt "hur GÅR det för er!!"...
Det är lättare att svara på än en gest full med känslor...

Jag hade först inte tänkt att ha även blomarrangemang på kistan. Tanken var att det blir mängder med blommor ändå...
Men hjärtat sade annorlunda... det är inte det första som jag omvärderat.
De här veckorna har krängt känslorna helt ut-och-in...
Mången är sak som vi har ändrat ställning till... allt efter möjlighet och önskemål...
Det har varit tungt att plocka fram Jozz...Olivias värderingar så långt som vi kunnat...
Och ibland har vi kört över dem, valt att välja våra egna vägar...
Men i det mesta har vi försökt att *fråga Jozz...Olivia* om hur hon vill ha det.

Förtäringen på klubben blir naturligtvis i helt samma linje.
Den lokala Pizzeria Wasa ser till att ordna pizza, "hemkört" till Burning Wheels...
Är det helt otippat att det blir Vesuvio?

Pizzaslices, gravöl, "Jozzan"-snacks...

Hon ska inte känna sig åsidosatt trots att hon inte själv kan åtnjuta den minnesstund som planeras!
Hon ska kunna känna igen sig, fnissa och njuta av samtalsämnen som antagligen kommer att ha henne i centrum.
Hon ska kunna känna sig fri med bekräftelsen att vi VISST har lyssnat på henne!


Många punkter blev avbockade idag och klumpen i bröstet lugnade ner sig något...
Maria är en pärla på att hjälpa till att hålla ordning på det vi hade att uträtta!

...ja vad då...

Listan för dagen är längre än någonsin och jag tänker försöka få med mig min klippa E. Henne känner jag mig trygg med och hon kan även skoja när det är som mest nattsvart. Inte för att deet är roligt utan för att hon delar vårt normala sätt att hantera jobbiga situationer med dåliga skämt.
Dessutom är hon tillräckligt härdad, trots sin ringa ålder, att våga stå bredvid när det svajar.
Det finns en hel del runt omkring som också faller in under de kriterierna och jag har den förmånen att ha många att välja mellan när det behövs.

Måndagens avsked gav det resultat som måste bli, det blir så definitivt då.
Trots att jag tagit in beskedet i huvudet så måste det även trilla ner i hjärtat...
Det är ett stålsättande att behålla främst, att jag har fler underbara flickor!
Men sorgen tar ut sin rätt och den bråkar rätt friskt med framtiden som trots allt finns...

Dag efter dag kommer jag på fler saker som ska göras och en hel del kan jag be om hjälp med.
Det är så underbart med de vänner som finns och stöttar!
De är så väldigt viktiga, de som inte sitter med den omedelbara sorgen...
Jag tänker inte ens be mina nära i familjen att utsätta sig när det faktiskt finns en annan möjlighet.
Det är nog att finnas till och dela de överväldiga känslorna som tynger oss alla...

Jag såg henne födas...
Jag såg henne död....
Snart ett sista farväl...
Sen ska sorg och kärlek samsas... och en tilltro till att hon är orädd och fri...

Och till mina underbara flickor!!!!
Jag älskar er så högt!!

... och liknande så visar det sig att fler och fler bara blir undanskuffade.
De blir inte tagna på allvar utan samhället räknar med att allt ska gå bra med en burk piller.
Vi ser ju här hur bra det kan gå...

När problemen är dolda bakom ett normalt intellekt så är förståelsen lika med noll.
Lägg därtill en möjlig brist på sjukdomsinsikt och pålagor i form av depressioner vilket inte är ovanligt så kan det bli katastrof.
Psykiatrin går på knäna, slår ut med armarna och säger: Vi har inte resurser!
Vems är då ansvaret?
Vart vänder sig de här människorna?

Många vänder sig till en grupp där problem är vanligt, där man lätt löser allt med piller... ett missbruk som ofta börjat som självmedicinering.
Vem är det som äger förståelsen när förmågorna är så ojämna att ett vardagsliv blir besvärligt?
Vilka brister i förståelse när en "normal" diagnossatt människa be om hjälp trots att både armar och ben fungerar?

Ett stort problem är när intellektuella människor söker för sina diagnoser, oftast efter att vara duktigt pålästa. Problemet uppstår när vård/omsorg tror att det intellektuella hänger ihop med alla förmågor.
När ska den "kompetenta" vården lära sig se ojämnheterna som uppstår i vårt hårt pressande samhälle!?

Vi håller på att samla oss för avsked för vår tjej som inte klarade sig längre...
Hur många till ska det bli?
Hon är varken den första eller sista...

... är då helt underbara!
De hjälper till med att tänka... de hjälper till med att fixa... och nu har jag fått tillgång till massor av foton på Jozz...Olivia.
Tack, snälla! För att du gav dig tid att lägga upp dem åt oss! Och tack för att du låter mig lägga ut dem!
De som stått henne nära den sista tiden har ju de färska fotografierna och de är så väldigt värdefulla nu! På dem är hon så levande!!

... och en överbliven bananhalva...
... för att inte tala om kaffet som skärper sinnena något.

Efter måndagen ligger sorgen som en klump i magen trots att det avskedet ändå var väldigt lugnande.
Ändå har sorgen antagit andra proportioner nu när jag med egna ögon sett tösen ligga i sin kista...

Tankarna far tillsammans med minnena i en salig blandning... omväxlande småbarnsarmar som kramar till de senare årens knappa kontakt som ändå har sparats i min egen lilla kammare i hjärtat...
Nu mixas det in sorgen och slutgiltigheten... lugnet över Jozz...Olivias frihet... saknaden av mitt barn...
Känslan av kaos kommer och går... därigenom också en känsla av det kaos som Jozz...Olivia upplevt...

Morgontimmarna innan klockan ringer går åt till att planera och organisera i tanken...
Det är även då som jag känner den ensamma döden som hon vandrade in i... sakta men säkert...
Sorg blandat med visshet...

... och pillar lite där...
Det är inte mycket som blir gjort.
Jag borde ta och plocka undan lite...
Men begravningen tar överhanden... men egentligen är det alla tankarna på Jozz...Olivia som snurrar.
Jag fick ett samtal idag av en kurator. Ett av Jozz...Olivias brev som kom var en uppmaning att ringa och boka tid.
Jag ringde och lämnade namn och telefonnummer igår och idag ringde kuratorn upp.
Återigen fick jag träna på de hemska orden: "Hon är död"

Jag har även fått andra papper som gör att jag kan påbörja bouppteckningen...
... Och jag och Maria har varit och handlat skrot...
Fortfarande släpar jag hem mer för planering inför gravölen... jag känner mig inte färdig än...
Blir man någonsin det??
Jag undrar om jag kommer att klara av att arrangera en tillställning där vi ska ta farväl och minnas min dotter...

Naturligtvis kommer jag att klara det!
Vår känsla för vad Jozz...Olivia har sagt och
vår känsla för hur vi känner henne kommer att leda oss helt rätt...
Vår känsla för att våga be hennes vänner om hjälp och råd kommer också att bära frukt!
Naturligtvis klarar jag det!

Men nu ska jag se till att göra som min medmamma borde: Lätta på röven!
NÅT ska jag väl ändå kunna uträtta idag!
Jag kan BTW fortsätta att prata med Jozz...Olivia medan jag städar...

... nya tag!
Varje morron är en ny morron där Jozz... Olivia fattas!
Men varje ny morron är en ny möjlighet!
En ny möjlighet ger chansen att värdesätta det vi har idag!



Den här är ju så sann... varken alla kungens hästar eller kungens alla män kan väcka Jozz...Olivia igen...
Ramsan satte sig i huvudet när jag önskar allra mest att kunna vrida tillbaka klockan och att Jozz...Olivia bara dyker upp igen...
... att hon som Caiza alltid sagt: "Ja' ba' skoja'"...
Men så är det inte...
Slående är också att i biten som Jozz...Olivia lade ut på sin blogg finns samma strof. Det är även ur den låten som annonsens vers är tagen.
En nära vän till Jozz...Olivia publicerade den versionen av "Humpty Dumpty" tidigare:

If we fall and break,
All the tears in the world cannot make
us whole
Again.

Önskar, önskar, önskar...

Men som sagt, det är en ny morron...
En annan morron...

Det stöd som vi känner av är enormt!
Jag kunde aldrig ana hur många människor vi har kring oss...

... i den kistan hon pratat om att hon ville ha i sovrummet...
Men hon kommer aldrig att vakna igen.
Hon var så fin lilla Fialottan... även om naturen satt sina spår.
Caiza var också med och tog det sista fysiska avskedet.
Händerna var så små, så små och färgen skvallrade om att verkligheten ÄR den att hon aldrig kommer tillbaka.
Hon kommer aldrig mer igen att hälsa på fysiskt.
Men ni som känner oss vet att vi räknar med skrammel i huset.

Min älskade flicka!
Go natt och låt din trötta kropp få vila nu!
Älskar dig nu som alltid!

... som gör ont...

Vi visste att Jozz...Olivia var på väg hit till Arboga.
Men det stora tomma hålet som gör ont bekräftades nu när telefonsamtalet kom, att hon är här nu...

Jag och Caiza ska till henne, säga hej då, innan kistan skruvas igen för gott...
Jag blev varnad och Caiza av mig sen... att naturen gjort sitt de första dagarna och även väntan till i dag.
Men jag och Caiza är rörande överens om att vi behöver se det fysiska som utgjort Jozz...Olivia under tiden med oss.
Vi behöver se Jozz...Olivia, att det är sant på riktigt, att hon är fri att leva vidare för evigt.

Jag ska ta det fysiska farväl av min dotter som återstår...
Min dotter ska ta farväl av sin syster som hon vuxit upp med...

Den sista julklappen som inte hann bli lämnad, då Jozz...Olivia beslöt sig för avfärd veckan innan vi skulle besöka henne, den ska vi överlämna idag. Den är från Jozz...Olivias mormor som hon älskade så högt!

Det stora tomma hålet som gör så ont kommer så småningom ta sig mindre proportioner...
... men inte idag...

... har muntrat upp tillvaron lite grann!
Det är så skönt med Spindel-E som klarar av att våga skämta i sorgen. Med henne är det helt naturligt att komma på tokigheter i bedrövelse, det blir liksom inte oseriöst fast det skämtas grovt om bedrövliga saker!
Bakelsen satt också som en smäck i sällskapet.
Sen är hon guld i att valla runt på ludd-i-duddfylld Tant som ska uträtta jobbiga ärenden med hjälp av teknikens under...
Tack!... snälla männ'ska för att du orkar!!!

Annars har det lagt sig ett lugn i huset ett tag igen... att det verkligen går upp-o-ner får vi erfara nu när livet är ställt på högkant, upp-o-ner...
Det blir så fruktansvärt definitivt när jag i ena handen går med registerutdrag där det står att min flicka är död och andra handen en fullmakt just för att hon är död...

Den andra sidan av verkligheten är att jag har tre tjejer hemma som jag älskar!
En annan tös med sina barn som jag också älskar!
Och inte att förglömma... Kai och Casper som också finns i mitt hjärta!

Undra på att det svajar i vinden när jag har två tvärsidor i verkligheten att vandra mellan...

Sen ska också tilläggas att jag är fullt medveten om tjejernas sorg!
Vi har alla vårt lass att bära nu och ingen förringas...

Var och en äger sin egen sorg och
var och en har rätt till den.

... på riktigt...
Tur att jag är bra på att ordna begravning i alla fall... om det nu blir bra...

Idag känns det mesta bli ett kaos och min känsla i det är att jag lyckas ställa till det ganska bra...
Som mamma ska man kunna stötta och lyfta sina barn och det lyckas jag ju bra med... eller inte...
Kärleken till mina barn finns alltid där men den är inte till någon större nytta då jag inte kan omvandla den till  något användbart för dem.

Men idag ska jag återigen uträtta massor med praktiska saker för min förstfödda...
För de andra är jag idag bara till last och till ingen större nytta...
Det är rätt värdelöst att inte kunna finnas till hands medan tid är...

Dålig dag... på riktigt...
Det kan man lugnt säga...

... i Stockholm? Eller inte...
Eftersom annonsen berör även vännerna så finns den här...

Pratade med en av systrarna som också har ett hemskt kryll i hjärtroten inför det hemska avskedet.
Även om vi i familjen är ganska klarsynta av naturen så känns det att det blir mer och mer "på riktigt".
Jozz...Olivias alla systrar har också ett helt ok sätt att hantera sorgen... eller, det lät dumt... ALLA sätt är bra så länge man överhuvudtaget hanterar situationen! Ni vet hur jag menar!
Med slutgiltiga papper i handen kommer jag att kunna uträtta en del ärenden i morron som "dödsbodelägare"...
Fan, vad det låter fel!!!
Vi väntar också hem Jozz...Olivia till Arboga i veckan och då ska jag och Caiza gå och säga hej då till henne...
Vi ska se till att vi inte förlorar den sista chansen...

... tjejer!

Och något knäppa är de...
Jag har suttit och skrattat åt Annas video, det är helt makalöst hur det gänget bjussar på sig själv!

http://annahjorteanttila. blogg.se

Jag hoppas Jozz...Olivia tittar på den! Hon har alltid varit så stolt över sina systrar och pratat om hur mycket hon älskar dem!

Caiza var här igår med, hon gick igenom Jozz...Olivias kläder och hittade en hel del att använda. Det är nog vårt sätt att smälta och acceptera sorgen... att plocka bland sakerna, känna och minnas...
Natanya var en klippa och gosade med Savannah medan vi pratade och pratade och pratade...
Det var till och med så Maria var hemma på kvällen!

Jag vill ha mina tjejer kring mig!
Jag vill inte vara osäker på var de är!
Men ändå vet jag att det inte hjälper att hålla dem nära för närheten bestämmer de själva...

... är som en lisa för själen när man legat och funderat, ältat och sorterat.
Just nu vet jag var jag står i mina funderingar men är ju helt på det klara med att det inte behöver betyda att jag gör det om 2 timmar.
Jag har konstaterat i mitt ältande och sorterande att verkligheten är ganska krass (no shit)... men ljusglimtar ha funnits genom tiden.
Att jag funderar på min Jozz...Olivia behöver jag inte tillägga, va?

Det svarta och dåliga stunderna är kompakta! Men det är också dem som jag har förstått!
Det bra och ljusa stunderna är luckorna och de är faktiskt många och under längre perioder.
Sanningen och verkligheten är inte helt konstant utan beror på vad man väljer att se och HUR man väljer att se!
Kontentan är ju ändå att trots mången bedrövlighet så är det ändå min tjej! Min Jozz...Olivia finns i mitt hjärta och har alltid funnits oavsett...

Det var den nattens sorterande...

Idag är en annan dag och vi ska gå framåt idag med!
De världsliga bekymren som uppstått för dagen ska botas med tranbärsjuice...

... känns så mycket lättare när vi har att göra med människor med stort hjärta!
Det här kommer att bli bra, det känns som om jag lugnt kan lämna över nu för D att planera resten.
Han är verkligen duktig på att lyssna av hur vi menar!

Begravningen kommer nog att bli ett bra avslut på Jozz...Olivias vandring även om det är tragiskt att vi MÅSTE ta avsked redan nu.
Det var ju inte meningen att jag ska organisera det här, det var meningen att de 5 skulle bli osams över hur de skulle dumpa käringen i sopsäck...

Men nu är det ju som det är och hur gärna vi än vill "gör-om-gör-rätt" så KAN vi inte...
Jozz...Olivia ska få vara med oss och styra upp det som finns kvar, för det är inte så lite det!
Kramtaget om hjärtat kommer att finnas kvar länge antar jag men mina 4 som är kvar ska veta att vi alla kommer att röra oss framåt...

"Upp"... när jag tänker på min familj....
"Ner"... när jag tänker på henne som lämnar det fysiska jordelivet...
"Upp"... när jag tänker på lärdomen som Jozz...Olivia lämnar efter sig...
"Ner"... när jag inte kan bekräfta och rådfråga henne...

Nu måste vi gå upp-upp-upp... för nästa vecka kommer vi antagligen att dimpa en vända...
Men alltid nära... alltid i minnet... alltid möjligt att fortsätta med närvaro...

Min familj!!! Ni betyder allt för mig! Alla som ingår i den, i vilken form som helst!

... att behöva sätta ut en dödsannons för sitt barn...
Dessutom felstavat... men det är vi väl vana med i vår familj.

... så mycket att det är OK att gå upp!
Jag tycker att det är i sin ordning att häcka uppe när Kai ändå åker till jobbet.
Vi har försökt göra tidiga kvällar och sömnen räcker nästan fram till kl 5...
Det måste ju ändå anses rätt OK!?

Nackdelen med de tidiga morgnarna är att morronfilosofier inte alltid är så rediga!
Jag antar att det tar tid för tankarna som blir kvar efter drömsorteringen att falla på tillgänglig plats...
Det är synd att det inte finns en liten ruta där man kan välja att leta program på webben...

Dessutom ser jag att stavningen definitivt inte vill bli som den ska! Inlägg tar mycket längre tid att skriva då jag ideligen måste gå tillbaka och ändra när fingrarna snubblat över tangenterna eller när den morrontrötta hjärnan vänt på bokstäver...
För är det nåt som är irriterande så år det stavfel, i alla fall om det förutsätts att den skrivande ska kunna stava.
Och eftersom jag nu ensam måste axla det tunga ansvaret att påpeka stavfel i tidningar, syftningsfel osv så lär jag ju skärpa mig!
Men å andra sidan så skiter jag nog i det en hel del i min blogg... det blir ju ändå en blandning av skriv- och talspråk...

Sen mina punkter... Jozz...Olivia avskydde dem!! Men det är synd att jag inte kan skriva det på hennes näsa nu att jag VET att hon har använt dem på samma sätt som mig!
Ibland är det mest svårt att förstå den som är mest lik en själv...
Det är synd att hon aldrig tog till sig det... även i andra frågor än punkter...

Fast avslut är ju ett helt fel ord! Det blir inte ett avslut, bara en fortsättning på annorlunda vis!
Det finns inte på världskartan att Jozz...Olivia kommer att raderas ur våra liv men det kommer inte längre bli möjligt att kontakta henne på "normalt" sätt.
Situationerna har varit många under dessa hemska dagar då jag tänkt ringa henne och fråga...
Fan! Ungkräk... HUR ska jag veta utan att hon säger till!!?

Musiklistan har jag filat på och jag tror att jag har fått till det.
Kai, min älskade klippa, sitter och letar efter låtarna för att få ner dem på en skiva...
Fyra spår, det är vad det blir...
Sen KOMMER det att bli en kär sång ur Segertonerna, jag glömde ett tag att jag utmanat D som håller i begravningen att vi ska ena två världar... Jag antar att det gäller oss andra med...

Mingel på klubben ska det bli till Jozz...Olivias ära.
Jag vill ge dem som är med att kunna enas om minnen och sörja men allra helst ett sätt att känna att det är OK att gå vidare!
Våra minnen som blir kvar efter Jozz...Olivia kommer att vara av varierande slag...
Hon var ju en person med olika bekantskaper i olika relationer och avtrycken hon lämnat är således olika.
Vi kommer var och en att ära och sörja på vårt alldeles eget sätt och det ska vara helt OK!

Jag är helt övertygad om att Jozz...Olivias önskan är att ingen ska behöva göra sig till!

... när tre tonåringar rumlar om på övervåningen under natten???
De låter! Alltså lever de!

Men jag skriker ganska duktigt efter sömn. Det har blivit bättre med den varan nu.
Jag antar att om man inte får sortera tankarna i sömnen så blev man väl tokig nu... på riktigt...

Håller på att krångla med bostadsbolag ock dylikt...
Jag presenterar mig med förnamn på de flesta ställena, samt att jag representerar ett dödsbo...
Igår fick jag till svar när jag förklarade att personnumret inte tillhörde mig:

"Men är inte Olivia dä så jag kan prata med henne?"

Nää... då hade jag ju inte ringt...
Jag undrar hur mycket som går in vid en presentation... jag tycker ändå att myndigheter ska höra vad jag säger för det beskriver kanske ärendet rätt duktigt...

Och igår "godkände" även Maria den fina plats som vi valde på kyrkogården! Det känns skönt när man kan bocka av något som stått på måste-listan.
Vi var även iväg och handlade, handlade på oss en del till "förtäringen" efter begravningen.
Det kommer ju att bli i Burning Wheels lokaler. De är så vänliga och ställer upp med både lokal och bar.
Som tidigare nämnts så har ju Jozz...Olivia pratat om gravöl och då ska det bli så!!
Jag tror att en del får för sig att det är vanhedrande... men vi ska ju komma ihåg VEM det är som vi hedrar!
Och vem VAR hon!
Och vad ville HON!

Jag tror att det blir bra för de flesta... Vi kände väl Jozz...Olivia ganska väl men från olika håll...

Jag har dessutom använt Facebook för att hitta av hennes vänner! Och ibland har det känts som om jaag spammat folk till höger och vänster...
Om jag har tänkt fel så ber jag om ursäkt men det är en av möjligheterna att nå till dem som bör veta!
Där är det så skönt att få respons i meddelade att det var bra att kasta ut en förfrågan!
Och det känns bra att vännerna kommer på den sista "festen"...

Det känns ännu bättre när jag ser att en del av vännerna njuter av att få tillbaka kontakt med de gamla...
Ta vara på detta!! Jag tror det kan bli bra av det!!
Jozz...Olivia kommer också att vara med, på sitt sätt, när ångest och tråkigheter laddats ur och lämnat hennes energi fri!!