... jag vore så fast i min övertygelse att jag bara kunde tjata hål på verligheten.

Men det KAN jag inte göra!

Av någon anledning har tillvaron kapsejsat rejält och det verkar bara gå åt ett håll.

Ändå ser jag en hel del ljusglimtar, jag är inte dummare än att jag fortfarande kan urskilja dem.

Och de ljusglimtarna är anledningen till att jag ännu inte kastat in handsken.

Men jag ska inte sticka under stol med att jag är fruktansvärt trött, så trött att mitt sinne sover i ett låtsasro som egentligen inte existerar.

 

Jag ska låtsas genom ännu en dag idag!

Hovis kommer och slår på tappsko nr 2. Det är gammeltanta som inte kan behålla dojjorna där hon ska när det rejsas i den underbara sommarhagen!

Sen ska det plockas ut euro till tösen som ska till Barcelona i helgen.

Sen ska jag lämna in nycklar på jobbet till sommarvikarier.

Sen ska jag...

 

Le?

Igår släpptes hästarna i skogshagen!

Fan, vad skönt att vi kommit så långt in på sommaren!

Ni ska tro att de njöt av att kuta fritt i skogen och frossade i det gröna skogsbetet.

Senare på kvällen fick jag dock höra att Shalinka tappat en sko i sin iver men det är sånt som händer.

Gustav! Var är du! Fixa!

 

Fredagen tillbringades i stallets tecken, på riktigt.

Jag red upp Calle till ridskolan redan vid lunch för att han skulle kunna hinna lugna ner sig innan tävling.

Men som den äkta på/av-häst han är så VAR han lugn! Ända tills klockan blev mer och sadeln åkte på igen med diverse tävlingsbestyr.

DÅ blev han stissig!

Jaja, han skötte sig bra fast Emilia fick jobba för ritten!

Det blev stopp framför alla hinder utom de två som var mest skrämmande från början. Och vid sista hindret gjorde han en habrovink så att Emilia slog en volt över huvudet.

Som tur var så blev bara självkänslan skadad!

Sen hem igen...

Emilia tog sina smällar och jag tog tur-och-retur mellan Godby och ridskolan. Det betyrder 1 ½ timmes ridtur åt varera håll på en häst som ger mig whiplash- skador i korsryggen. Men det gick bra, inga ytterligare skador på någon!

 

Lördagen var trevlig!

en natt i goda vänners lag är aldrig fel!

Det som är fel är när man är för gammal för att köra ett nattmaraton... men men...

Mindfucked... är väl det mest respektslösa, eller?

Vad jag tycker synd om de människor som inte har någon frizon där man kan låta tankar strömma fritt utan "hackers" som gör intrång!

För mig är stallet min frizon där jag väljer att bjuda in folk (Emilia är inte folk)
Hästarna skvallrar inte mina tankar, inte heller bestämmer de åt mig hur jag ska känna och tycka.

Om jag bara vill köra ett rejs där jag är ensam med min sorg och destruktivitet så kan jag göra det antingen fysiskt eller mentalt...

Hur gör andra?

Jag antar att alla har sitt sätt att freda sitt inre mot attacker men för min del finns inget mer effektivt än hästarna och stallet!

I dessa tankar är jag glad över att jag är vuxen och slipper de pålagor som tonåren för med sig!

Jag vet att mina barn har lika mycket men även sina egna tonårsstrider att ta kamp mot!

Det är tur att det finns vuxna kring dem som sopar lite framför utan att lägga på extra ansvar.

Tackolov har jag barn från vilka jag får höra när det blir oegentligheter förr eller senare!

Sen kan ju Fejjan mindfucka ordenligt. Det sprider sig skvaller där som är svår att hantera så fram för fejs-to-fejs-skvaller!

Det är det mest roande när man kan bolla fram och tillbaka och få respons ögonblickligen!

 

Nu är det massor med svammel! Det kan bero på brist på sömn och press 24/7. Men så småningom rättar det till sig!

Just nu är jag hejdad i min personliga terapi men jag säger som katten: "Jag kan vänta..."

Så då har vi hopptränat Calle idag!

Efter att ha börjat med att trassla in sig katastrofalt i några stackars bommar på marken så avslutades träningen med ett ynka 50-centimeters hinder.

Ynka?

I dag hade jag bestämt att skrämma Emilia med lite höjder!

Den riktigt svåra biten i träningen bestod av tre fjöshinder men ställda i zig-zag! Det kräve en hel del av ryttaren som i tanken måste vara över hinder nr 2 redan vid anridningen på första. Men efter lite "skäll" och krav så var det inga problem.

Några studsar över 50-60 av olika slag och gröna skrämseldunkar... sen dammade jag på.

Lite i smyg höjde jag hinder på diagonalen till 75... för att underlätta för Calle så blev det en oxer.

Måste jag berätta att Calle klarade det utan några som helst problem!

Han är en pärla den hästen! Det finns definitivt inte en tvekan hos honom när det gäller tekniken om bara Emilia håller om, rider och slänger hjärtat först över hindret!

Det är bara att låta honom sköta hoppbiten så fixar sig det mesta!

Kontentan av träningen blev att det sista hoppet över 50  visade Emilia att den stundande starten i 50-klassen kommer att gå lekande lätt!

Gårdagen blev inte riktigt som planerat... tackolov!

 

Istället för egoistiskt fjollande till ingen nytta så erbjöd Emilia lite kuk...

Eller vad sa jag!

Fast det var ju så, kukmakaroner med ostsås... Emilias tröst...

Nu tackade jag nej till det men "ja" till en ridtur!

Hästarna blev schamponerade och spolade första gången i år. Äntligen är värmen sådan att slangen kan användas för det!

Calle försökte i vanlig ordning dricka upp vattnet ur slangen för att slippa bli blöt men i vanlig ordning lyckades han inte...

Det slutade med en häst som inte bråkade emot mer utan till och med tillät huvudet att bli avspolat!

Han är ju av den sorten att om vi står på varsin sida så KAN han inte bråka emot! Han är alldeles för rädd om oss människor... hjärtehästen!

Shalinka däremot tydliggjorde sin åsikt om att bli schamponerad och spolad... tuttarna blev ordentligt tvättade trots en välriktad spark mot vattenhinken. Men även hon är makalös! Trots sina märriga tilltag har hon fullständig koll på var vi människor står och undviker galant att skada.

Det fuxfärgade temperamentet rinner nästintill över när hon tycker till... men eftersom hon så tydligt respekterar oss så gör vi vårt bästa att förkorta pinan och kompromissar så det ska bli färdigt snabbt.

Båda två kastade sig naturligtvis ut i dammet efter tvätten för att effektivt gno av sig den otäcka rena lukten och när vi en timme senare tog in torra hästar så hade vi fullt upp med att borsta dem relativt dammfria.

 

Igår var den första dagen med underbar sommarvärme på kvällen!

Ridturen kunde tas efter 17 iklädd bara tröja!!

Planen var "vi letar på backen och sen hoppar nån pinne"...

Planen tog över en timme att slutföra... Varför??

Jo, två trän i ryggen och vi var lost... som vanligt.

Trots det kunde vi busa över vår lilla trädhög och vi hittade även backen!

Dessutom var vi tvungna att kolla om Shalinkas hets har lugnat ner sig... och det har det!

Nu går det till och med att lägga på en plötslig galoppskänkel med bara några bakutsparkar som följd!

För ett år sedan hade det resulterat i en explosion.

Nu trimmade vi dessutom med att plötsligt sticka ifrån den andra...

Det är något vi bara tycker på Godby! Att det ska vara ok att det andra ekipaget drar i full sula från det långsamgående!

I slutänden är det faktiskt "jag", som sitter på ryggen, som bestämmer om vi ska följa med eller om vi ska såsa vidare medan de andra försvinner...

Faktum är att snart är även Shalinka där i trygghet att kunna bli kvar! Det är inte många knop som sätter igång i huvudet längre när hon utmanas.

Fördelen när hästarna kan hanteras på det sättet är att säkerheten ökar markant om var och en har full koll på sin häst. oberoende vad som händer de andra...

Så där har vi ännu ett exempel på vad vi menar på "mobbade djur är lyckliga djur"!

Som vanligt blev det sent därute men kaoset i huvudet minskar rejält då!

Jag har mina sätt att stoppa karusellen men det är bara synd att jag inte alltid tillåts det!

 

... och inte har jag hunnit vila än.

Det blir väl som vanligt, för att vila måste jag vara någon annanstans.

Men hur som... dagen har gått till möte...

... fynd av sadel till Shalinka...

... köpa pund...

... handla...

... skjutsa ungdomar...

 

Sen ska jag göra som "man ska"... hålla mig i min egen soffa och slappa...

... ta ett bad ALLDELES för mig själv och köra ett spa...

Sen ska jag rasta Emilia i skogen när Anna har begett sig till London...

 

Det är rätt skönt att ligga och glöta i badet... en riktig lyx där man kan avskärma sig och behålla tankarna för sig själv!

Egentligen rätt sjukt att man inte hinner ge sig det oftare utan att det måste planeras in mellan alla viljor!

Jag förstår de människor som kostar på sig förmögenheter på "riktigt" spa... tänk att bara få vara, stänga av mobilen, inte behöva tänka, bara njuta!!!

Äntligen kan man tro att sommaren är på gång!

Idag blir det en relativt lugn dag. Bara ett möte bokat, om man inte räknar telefonmöten.

Sen blir det stall och rasta skoldammig Emilia.

Jag önskar att livet kunde bestå av en instrumentpanel som gav möjlighet att anpassa hastighet efter väglag men det är väl inte möjligt.

Jag önskar mig också indikationslampor som gav mig direkta svar så jag slipper nöta på min intelligenta hjärna för att finna dem.

Jag vet fler med mig som skulle vilja ha det på det sättet... Hallå du där uppe!! Fixa det är du snäll! Gärna före kl 10!!

Något som ibland är bättre än lampor är ju faktiskt feedback från vänner... Vad gör man utan dem!!!?

... är det inte det ena så är det det andra.

Hur en del folk tänker kan bli en gåta!

Hur i hela friden kan man sitta sitta på två stolar?

På en med en åsikt och på den andra agerande tvärs emot?

Men i och för sig så har dagens diskussioner gått i de banorna att det inte är nödvändigt att leva som man lär... alltid...

Men det beror ju lite på vilken situation...

Hur som så har dagen gått till att blöta och stöta!

Rubicks kub kan slänga sig i väggen med dess kombinationer jämfört med dagens samtal!

Och hur kan professionellt folk yttra sig helt uppåt väggarna!?

Jaja, den som lever får se... jag roar mig med popcorn så länge...

 

Dessutom har jag hunnit tvätta de vita schabraken som legat smutsiga! På fredag blir det säsongens tävlingsdebut för Calle och Emilia!

Tanken är att starta i 50-klassen, borde vara en baggis för CalleBalle men eftersom tävlingen sker utomhus så blir det lite för honom att titta på.

Då borde det ju ligga på lagom nivå för klunsen? Eller???

Alltså... Calle = Klunsen

Ska vi prata om Emilia så är allt under metern för enkelt för henne... egentligen.

 

Hej å hå

Hur kan minnena rasa på i sån fart!?

När minnet egentligen sviktar i det mesta så funkar det förvånansvärt på ett smärtsamt sätt när 29 år passerar i rasande takt och i en kaosartadd ordning!

Minnen som jag trodde hade passerat bäst-före-datum för evigheter sen lyser solklart.

Igår ruskades minnena om från dagen för 29 år sedan... min lilla flicka...

Nu spelar det ingen roll om rosorna kittlar allergier eller inte...

... som andra "varannan fredag" kring 9-snåret infann sig den välbekanta knuten i magen.

När ska den klinga av?

Hur länge ska den göra sig gällande med samma åsnesparkskraft varje gång?

Idag blev det lite värre då vi har bemärkelsedagen imorron.

Jag vill inte!

Under natten har jag funnit minst två saker som jag glömt eller förträngt.

En är hemskt viktig den andra rör mig och funkar att skjuta upp.

Eller egentligen är det ju fler saker som bara flyttas till framtiden men en del saker MÅSTE nog fixas nu!

Halsen funkar rätt bra med rätt smärtlindring på natten det gör att jag kan sova största delen av den åtminstone. Så nu finns det hopp om att den biten ordnar sig.

 

Emilia ska ruskas liv i och hästarna ska ut...

Minstingen har som önskemål att vi tre ska ut på kaffedejt så det får fixas!

Det där med skola får i vissa lägen bara hamna på prio längre ner då den stabila plattan först måste byggas.

Eftersom vi har bestämt att Emilia och Calle ska ställa upp i Pay-and-jump den 10 maj så blir det att fila fart på honom!

Nu stundar lite skogsturer  för att hitta balansen i kräket och sen även en del hoppträning på seriös nivå. Det är till och med så att vi godbyiter anser att Calle är mogen att ställas inför vissa krav nu! Hans ålder på 11 år har gett honom den erfarenheten och tänkandet att det borde funka nu.

Har jag nämnt att vi är försiktiga med våra hästar?

Även om det inte alltid låter som det...

Tack snälla Lindha för initiativet till fika i stallet!!

Och om man ska jämföra det roliga i hockey och stallivet så slår stallet med hästlängder *höhö*

Gofika med vänner är en av de bästa aktiviteter en solig vårdag.

När det sen börjar röra sig så kan det dessutom bli riktigt roligt!

En bil glider upp på vägen och stannar i korset nere vid hagen, ut kliver en tvättäkta 14isblondin ur. Anorexiasmal med skyhöga klackar, vinglande på vår grusväg: "Ursäkta!"

Vägen till Örebro? Jodå, det är rätt väg... fortsätt bara till avfarten...

Vinglande och trippande tillbaka till bilen där ett tumult bryter ut!

Långt, blont hår viftas och tjejskriken ljuder över stallbacken!

In i bilen... ut ur bilen... småspringande på de höga klackarna på bonnvägen...

Lindha reser sig upp och möter för att se vad som händer... Behövs hjälp?

Jodå!

En katastrof är nära!

Spindel i håret!

Åhhhhh....

Till och med rädda Spindel-E tycker att det är töntigt!

En liiiiten, liten spindel, Lindha måttar halva sin nedbitna lillfingernagel, satt i håret och orsakade blondinen den skräckfyllda lantupplevelsen!

Sen till väganvisningen...

Bruttan kom tydligen från ett nära samhälle men hittar inte vägen till Örebro...

Blondiner och högklackat...

Jag säger bara *suck*

 

Snart kommer den där födelsedagen som vi aldrig har firat för att Jozz...Olivia inte ville fira.

Men medan hon bodde hemma passade vi på att fika och äta tårta... presenter var det en del som kom med som gärna ville ge fast hon sa ifrån.

Vid yngre år var det tråkiga, nödvändiga saker som stod på önskelistan för att Jozz...Olivia inte själv skulle behöva köpa något sådant. Pengar var gångbart och de gick oftast till musik och sparades till kamera.

När hon blev äldre fortsatte fördelningen på liknande sätt... men hon blev mer och mer tydlig i att inte vilja bli firad!

Att inte fira någon man älskar är SVÅRT!

Att fira fast hon inte vill är lika svårt men går att kringgå.

Många år har jag tillbringat grubbel med hur jag ska klä in en present till en random gåva... på ett smidigt sätt...

Men ibland har jag bara inte lyckats.

En födelsedag i Jozz...Olivias indianperiod planerade vi in ett riktigt, genuint kalas.

Jag bjöd in tre av hennes närmsta vänner i hemlighet.

Bad dem fira äkta traditionsenligt med blombukett och present.

Beställde och ordnade en tårta från det lokala bageriet. Det blev en tårta med upphöjt indianhuvud på.

Caiza blåste ballonger som låg över golvet på hela övervåningen.

Blev Jozz...Olivia glad när vännerna ringde på?

Ja, jag tror det...

Men hon var mindre glad på mig som klev på fötterna... men EN gång ville vi andra göra det som saknades i VÅRA hjärtan vid firandet.

Det saknar jag många gånger... alla förklädda yttringar...

Idag skulle jag nog inte maskera dem utan kanske hävda en kompromiss i det hela.

Kontentan av funderandet är att påminna sig om alla de gånger som individen har rätt att göra på SITT vis!

Men ibland blir det på bekostnad av många andras känslor...

Glöm inte att kompromissa om VARFÖR man gör saker och ting!