... som fan!

Betyder det att det är sommar på riktigt? Trots det lite svalare väder som varit?

Efter trevligt morronkaffe hos vännen så blev det att väcka de två töserna som är hemma.

Den stora är på Grönan med ferieverksamheten och har det trevligt, hoppas jag!

Jag fick sällskap med brunch för att sen väcka den sista för medicin.

Sedan fram med gräsklipparen... för i det här huset har vi jämställdhet, typ. Det vill säga, jag som kvinna gör lite pul om jag känner för och vägrar ta i sånt som kräver verktyg.

Med andra ord, vi gör det vi är bäst på och jag låter bli det jag inte klarar så saker och ting förblir intakta. Det är lätt hänt att det går sönder i frustration när det inte fungerar.

Tack och lov för min älskling som fixar det som behövs och ställer till rätta när jag förstört!!

Gräset klarar jag dock att klippa, det ska ju bara bli kortare, jag klarar även sånt som ska rivas... för det ska ju gå sönder ändå.

Ni förstår poängen?

Jag lyckades med disken med. DET klarar jag!

Och även andra saker som ska göras inne... men det är inte alltid nödvändigt då älskling ibland redan stökat undan.

Men som sagt, jämställdheten tar slut där manliga saker tar vid...

Det är väl ganska typiskt?

Så jag är  egentligen inte FÖR jämställdheten utan tycker att man ska göra  det man klarar och hjälpas åt med det mesta. För att inte glömma de dåliga dagarna då allt suger och någon av oss behöver bara strunta i oväsentligheter.

 

Usch och fy vad det blev bladder där!

 

Nu ska blommor plockas och vi ska hälsa på Jozz...Olivia vid hennes sista plats. Vi tänkte prata lite med henne och fixa gräset under de fina vita stenarna och ordna blommorna så de är fräscha igen...

Egentligen avskyr jag gravar då jag inte tror att människan i sig finns kvar där men det är den enda plats där vi fysiskt vet att vi tog farväl.

Den andra känslan, att hon finns hos oss i annan skepnad, är en glädje... då vet vi att vi kan prata med henne när som helst, hur som helst och var som helst!

Häromdagen blev det ett bakslag både i väder och sinne.

När jag tror att allt ska flyta på så GÖR det bara inte det!

Just nu så löste det sig ändå men det känns att krafterna börjar sina.

 

Men just idag skiner solen och en av flickorna ska jag skicka iväg till New York en vecka i höst!!

New York!!

Hör ni!

Vilken upplevelse det kommer att bli för henne!

Och orsaken att det är möjligt är enbart en väns förälder som fixar och ordnar på det sätt att det klaras av!

Tack, av hela mitt hjärta!

Det här ser vi fram emot, hela familjen, för hennes skull!!

 

Igår blev det en ridtur igen och få se om jag lyckas rasta köttbullen i skogen idag med.

Dock blir jag själv med hästarna idag så jag lär ta två turer om båda ska ut...

OM inte någon ridsugen dyker upp och hjälper mig med en av kusarna!

 

Calle försöker vi vagga igång så han kan inleda sin karriär som teaterhäst. Tur att han inte fick någon roll med repliker!

 

Aja... nice väder...

Dags att dra på sig taximössan och sen väcka dem som har semester... får inte jag sova behöver inte andra sova!

Gårdagen blev en dag full med måsten, men det funkade ju... nästan.

Den började med en remiss i näven då tösen skulle lämna blod för att mäta läkemedelskoncentration.
Vi med "diagnosbarn" vet ju att det inte behöver betyda: "Bara lämna blodprov"
Duktigt nog så stod vi vid kassan på måndag morron som läkaren rått oss till.
Döm min förvåning när vi blir bemötta med ett klagande om hur läkare är korkade som säger åt patienter att bara komma för provtagning så där!
Tänk dig min frustration när jag ser tösen mulna till då hennes bristande tillit för läkare/psykologer/myndigheter/name it får respons från en personal på en vårdcentral.
Att kunna motivera provtagning är inte det lättaste då ALLT blir ett ifrågasättande... den med "diagnosbarn" vet vad jag talar om.
Tur nog så blev det färdigt i kassan, ackompanjerat med klagandet från personalen, innan tösen vände på klacken och gick,
Nästa steg... att vänta på sin tur...
Det är väl inte så svårt för oss som har någesånär impulskontroll.
Men tänk bort den och fundera på hur många gånger man känner frustration och önskan att bara strunta i saker! Med handen på hjärtat, både du och jag känner den OFTA!
Men vi äger en viss impulskontroll som säger åt oss att stå ut...
Jaja... in för provtagning:
"Luta dig tillbaka"
"Näää... vill inte""
Och nej... jag pratar inte om en 10-åring...
Dock var den personalen uppenbarligen mer med i gamet och snappade ganska snart upp att det inte var läge för konflikt. Det var bara att göra det bästa av situationen och det gick bra!

Skjutsa, skjutsa... nästa till konfirmation... för att hämtas efter en halvtimme då huvudet var igenkorkat av pollen...
Handla, hämta paket, kattens p-piller...
Skjutsa nr 3 och sen diska...
"Boka" hämtning av nr 3 när älskling kommer hem från jobbet...
"Nää, förresten, mamma! Kan du hämta nu?"

Visst, vardagsbestyr...
Men efter all press från Jozz...Olivias död med allt som har varit tvunget att göras och med all press i den rädsla jag har för att förlora fler barn!
Efter all den pressen känns dessa "måste-listor" nästan oöverkomliga!
Det ska ju tilläggas att jag ändå har glömt en del... min hjärna är inte oändlig utan mer åt Nalle Puh-hållet.
När kommer den dag när jag kan gå med handlingslistan i affären utan att vara tjutfärdig för att det känns pressat!?

Nalle Puh!
Har du något svar på det??