Så är det fredag igen!

Det är skrämmande hur fort veckorna går men också tur att man är så gammal att tiden inte har någon betydelse.

Efter att ha varit sopslut i skallen en dag till följd av möten så hoppas jag att fredagen blir lite bättre men tendenserna tyder på att det blir en av de klarsynta dagarna... tyvärr.

Jag har kvar några måsten... eller om jag ska vara ärlig mot mig själv så har de hopats igen. Alla måsten kan ju få en att grina medan jag har ganska schysst insikt i varför jag inte förmår att fixa dem.

Det är tur att jag idag har med mig Emilia från början så det blir en inspark i fredagens göromål.

Känslan som gror  inombords kan jag inte göra något åt utan hjälp av en tung sandsäck eller något annat som kan hjälpa mig bli kvitt frustrationer. Jag antar att tiden kommer att räta upp den slingriga vägen.

Fram till att jag lyckas hålla mig på spåret utan att slira i vägkanten så fortsätter jag att köra slut på reserverna mentalt.

 

Det som var kul igår var att ha lektion med en kär vän! Ingen kan ju påstå att jag varit särskilt engagerad i effektiv ridning och det kan ju ställa till problem att vägleda någon annan i ridning... men till slut lyckades vi tillsammans damma av våra ineffektiva hjärnor och få till duglig ridning. Kontentan av det blev ett bra avslut av ridpass med lagom uppvärmd häst, tokslut ryttare och hjärnsläppt "ridlärare". DET kan man ju faktiskt kalla för lyckad lektion!!

 

 

... så måste jag in med ett inlägg.

Jag är så glad för min väns skull som till slut har kunnat boka en dag till "att göra ingenting". Det är ett kvinnligt mirakel att kunna släppa allt för en dag!

För min egen del har jag konstaterat att jag har en minskad reserv av kvinnliga hormoner då jag lyckas släppa allt utom det som snurrar i skallen... för att inte tala om simultanförmågan att göra flera saker samtidigt...

JAG tänker då inte ens försöka att tugga tuggummi och gå samtidigt!

 

Däremot tänker jag boka dagen till diverse förlustelser som till exempel hovslagarbesök. Det är ett besök som är VÄLDIGT nödvändigt! Vår ordinarie hovis har haft den dåliga smaken att skada sig (FÖRLÅT! ;)) men nu har jag lyckats boka en ersättare. Jag ser fram mot en trevlig kackelstund med henne!

 

Känslan av att bitar faller på plats!

Det är så jävla skönt att få kaoset i huvudet att rotera åt rätt håll.

Jag vet ju att trägen vinner och det kan jag ju inte göra annat åt än att vänta!

Dag efter dag går och jag är rätt mindfucked men jag vet ändå åt vilket håll det bär... till sist knagglar det på som det ska!

Idag ska ett inskrivningssamtal äga rum och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska kännas rätt efteråt! Det finns liksom inte varken tid eller energi för fler missar utifrån. Ska det göras tabbar så låt MIG göra det, jag är åtminstone amatör.

En hjärtesorg är att minstingen har fått en del problem till sig som hon inte borde ha... men orsaken till dem kommer att tas reda på och om det är möjligt så hjälper man ju helt enkelt till att avveckla problemen. Hur det ska ske visar sig så småningom men jag har min idé om hur det kan vara möjligt... om orsaken kommer fram.

Gårdagen tillbringades med träningsfreaket som skulle slösa sitt barnbidrag på träningskläder. Då passade vi även på att prata lite på egen hand. Det behövs då barnen har större pejling på händelser än vad en annan har.

Konstigt... den sortens skvaller hittar jag inte ridandes i skogen...

 

Nää... nu ska energi hittas till det som borde göras... disk, dammsugning, tvätt osv... Inte helt lätt då kaos förbrukar det mesta av energin men jag har ju lovat att jag ska bättra mig så överbliven energi får gå till alla göromålsom väntar. Annars om någon kan tänka sig att hjälpa mig och samtidigt flöda över positiv energi så är ni välkomna! Om jag inte låter hjärtat styra ut i skogen som vanligt, där sinnesron finns.

Som vanligt uppstår mitt fnulande när huvudet är som mest trött. Min teori i det är att det finns ingen ork för att förtränga tankekaoset!

Och eftersom det var just så som kaosets virvlar drog ner mig den här morgonen så får jag väl fortsätta skrivledes med eländet.

Jag är ju inte ensam om att ha ett destruktivt kaos i skallen, det vet jag. Och jag vet dessutom att förmågan att förstå det där kaoset är nästintill obefintligt i omvärlden. De som förstår kaoset sitter själv fast i det och livet blir lite "den halte leder den lytte"... typ.

I min utopi finns en förståelse utan fördömande och en hjälpsamhet som är värd namnet.

Det är hemskt gulligt när människor försöker hjälpa till... men när grundproblemet inte har nuddats så är det inte alltid till så stor hjälp!

Tankestormarna som öser på om jag inte effektivt bromsar dem är fruktansvärda!

De tar fart med sån kraft att det inte går att förklara. Men du som också sitter i den situationen antar jag lätt kan känna igen sig.

En effektiv broms är ju all slags destruktivitet och hur den tar sig ton är ju högst idividuellt. Och nu läser minst hälften in fel i den meningen då förståelsen inte kan finnas!

Hur ska "vi drabbade" kunna förklara utan att blotta oss! För det är just det som är grejen... vi VILL inte göra det! DÄR är en del av problemet!

 

Men till dess ska åtminstone jag leva dag för dag genom att låta tankar glimta fram försiktigt. Jag har trots allt det bra som har "lagom" med motgångar... till skillnad från dig!

 

Gårdagens Riddarspel var verkligen värd att se! De senaste besöken av hovis har resulterat i effektiv reklam av de kommande spelen... och nu var det dags!

Riddare och pirater!

Eld och krut!

Skrålande musik och proppfulla läktare!

Låter det som att de lyckats?

Absolut!

 

Under dagen hade jag lilltjejen i stan och fick umgås lite med henne. Det är så skönt att bara veta att hon är nära även om hon är "på vift" med kompisar!

Rutinerna kring henne börjar fungera ganska tillfredställande och jag ser en klar förbättring trots att mammahjärtat blöder av att inte ha henne nära hela tiden!

Fortfarande är det ju så att det känns bäst att ha de kära nära intill så jag kan ha koll på vad som händer fast jag VET att jag inte kan styra över ALLT!

Det betyder dock inte att jag tvingar dem kvar hemma, under tysta protester önskar jag dem frihet och självständighet.

 

Min egen självständighet kan jag trycka upp någonstans. Inte på något sätt kan jag hävda min egenrätt trots tappra försök på alla möjliga dåliga sätt. De dåliga försöken byggs på och bekräftas från otryggt nära håll men då ska ju också tilläggas att det finns andningshål där jag kan hämta luft ibland!

Jag som älskar Katten oich Hundens Dagbok lever tålmodigt efter Katten: "Jag kan vänta..."

 

Hästapållarna är flyttade till att jobba hårt! De har fått nyköpt mark som "måste" betas ner! Fy, vad jobbigt de har med att äta upp allt det som lagts för dem!

Och nyköpt... näää... inte jag inte men däremot andra som gladeligen har hästarna hos sig och sprider skitlukt och flygfän...

 

Dagarna går och saker faller på plats! EN dag har min tanke växt sig till substans och då kan det kanske bli bra!

Det är jag och Katten!!