...när man behöver be om hjälp.
Idag var den dagen.
Engagerade jobbarkompisar, både fd och aktuella.
Det är skitgrejerna man behöver hjälp med!
Idag var det bilbesiktning, tack!
Utkast till annons är skriven, det är ju något som jag vill göra själv.
Datum hänger fortfarande i luften, både "sista-förbrukningsdag" och dag för begravning.
Vem ska hålla i begravningen?
Även det hänger i luften... men jag vet att det löser sig.
Om vi bara förlitar oss på att det löser sig så gör det de'... så har det alltid varit.
Det är ingen idé att stressa upp sig för skitgrejer...

Jag är rätt trött idag...

Stark-svag-stark-svag...
Inte ens det idag utan det gör bara ONT!

Fick ett råd idag att jag ska även vara egoistisk och tänka på mig själv...
... så säger den som inte förstår...

... det håller mitt kaos i shack...

Planera en begravning för sin tjej...
Igår blev Jozz...Olivias "mummu" informerad, systeryster Pirjo tog på sig den tunga uppgiften.
Jag måste erkänna att det orkade jag inte göra... och jag hörde om hennes förtvivlan men ändå att hon hade varit förberedd. "Mummu" har alltid varit både klok och seende. Det här var något som kom som en chock för henne men ändå inte oförberett... Konstigt är det...
Och varför orkade inte jag berätta? Jag har börjat kunna hålla förtvivlan och tårarna i snara... de kan hålla sig inuti så jag fixar att stå på benen.
Jag väljer när jag vågar släppa känslorna utanför och det är väl det som ligger till last när jag ska sova.
Det går inte att koppla tankar, funderingar och känslor när kroppen slappnar av och sover så helst skulle jag vilja vara vaken hela tiden för att inte karusellen ska snurra obemannad.

En vän till Jozz...Olivia uttryckte sig så underbart rakt...
"Den Olivia vi kände hade inte lämnat en enda lös tråd nånstans, så det var nog tyvärr inte just den Olivia vi kände som tog beslutet om tidig utcheckning, men hon fick följa med..."
Det är ju något jag ska ta i beaktan även om känslan vill gå ifrån...

Nu ska jag låta bli oredan som rinner genom fingrarna ut i etern och ta tag i mina siffror...

... är väl något som vi alla försöker ha när det ska planeras...
Det är inte rätt ordning att planera begravning för sitt barn!!
Det är tjejerna som ska ha det för mig och gnälla över "jävla kärring att dra på sig grejer"...
Men nu är det ju som det är...

Fler och fler vänner börjar ta kontakt och jag hoppas verkligen att vi kan få till det... jag antar att vi kommer att kunna skramla ihop minnen om hur Jozz...Olivia önskar sin begravning.
Sen hoppas jag att respekt får bli det som styr över hur det blir...

Jag har blivit lovad hjälp med det jobbiga att berätta för Jozz...Olivias mormor att hon är borta.
Det kanske är klent att inte orka själv men just nu så räcker inte styrkan till det.
Tack, kära syster för att du tar på dig det!!!
Det kommer inte att bli lätt att meddela och jag är rädd för utgången...

Ord, ord, ord...

De blev inte sagda särskilt ofta men jag hoppas att hon såg det som texten...

Jozz...Olivia kan bli riktigt grinig om det ska kallpratas:
"Varför ringa om man inget vill"

Men även om det inte finns något vettigt att säga så finns det ju en anledning att höra rösten...

Symboler vars innebörd är viktiga...
Vi är nog rätt lika på en hel del sätt även om olikheterna är många...

Min tatuering gör inte tillräckligt ont för att ge mig vila i tanken...
Men jag vet att den finns där nu...
Den är planerad under en lång tid och nu fanns ingen mer tid till att vänta...
I någon av världarna vaktas barnen av draken!
De fem barnen har miskat till fyra, åtminstone just här och nu...
Och som jag sagt... jag VILL INTE ha fler trasiga ägg i boet!!

Alla ni är lika mycket värda...
Jag filosoferade med en vän och vi kom fram till att kärleken till barnen spräcker varenda logiska matematikteori... det är enda gången man kan använda sig av 100% många gånger och summan blir förtfarande just, 100 %...

Olivia
Caiza
Maria
Anna
Natanya

Det är ni som finns i boet... men det visste ni ju redan innan...
A

Efter 4 timmar under nålen återstår bara 3. Dessa tar vi om några veckor.
De första 2 timmarna har jag vilat så bekymmerslöst som jag inte gjort sedan fredag!

Skändad... det kan man väl knappast bli efter att man lämnat sin kropp?
Idag ska tjejen dras fram och jag vill egentligen inte veta vad de gör med hennes kropp...
Men jag vet också, eller åtminstone hoppas, att det är något som Jozz...Olivia har tagit med i planeringen att det kommer. Jag hoppas i mitt allt att hon kan bortse från den behandlingen!
De sömnlösa timmarna fram till "dags-att-vakna" är ett enda surr! När jag slår upp ögonen så finns Jozz...Oliva i tanken ögonblickligen, därefter de andra fyra i ostrukturerad ordning.
Att det finns så mycket tårar!!!

Funderingarna roterar som ett stort kaos i huvudet och hade jag inte haft alla dem runt mig som hjälper mig att nysta trådar så blev jag väl tokig på riktigt!
Just nu finner jag stor tröst i alla som på sitt sätt kan tillföra ordning i mitt sargade tänkande!
Exakt hur mycket som rör sig märker jag på hur många som krävs för att trassla ut snärjet...
Mina tjejer här hemma har ju liknande funderingar och det är skönt att vi har varandra!
Ibland behöver man låsa in känslorna och ibland behöver man lufta dem...

Ett kaos som redde ut sig igår var att vi fick bekräftat att det inte var en olycka.
Det var i den bedrövelsen en lättnad för oss som har den synen på vår Jozz...Olivia som det största kontrollfreaket i familjen... Duktig och planerande, ordningsam på sitt sätt, detaljerad i sitt tänkande...

Jag pratade länge med en vän om funderingarna av ett liv efter döden... Det är så skönt att prata med en människa som delar den erfarenheten som vi alla har i ämnet...
Kontentan blev att om massor med folk och fä skramlar omkring så betyder det att vår Jozz...Olivia också har den möjligheten!
Jag är så glad att hela min familj delar den insikten!

Igår kom även syrran över med man, dotter och dotterdotter... Jag blir varm av den styrkan som finns där, att kunna veta att de är medvetna om att de ALLTID är välkomna! Utan att bli bjudna, bara veta att de tillhör oss...
Även en vän kom över och det blir ett avbrott i tankarna.

Mina flickor som finns här hemma finner sina platser i sorgen... och jag hoppas verkligen att jag räcker till för dem!
Den fjärde som inte bor här finns också med i tankarna... Det går ALDRIG att ändra en skara... är de fem så är de fem...

Min älskade Kai är det tryggaste stödet! Han orkar visa den praktiska vägen samtidigt som han inte räds det kaos som råder... men så har han ju sin egen personliga erfarenhet i ryggsäcken att använda sig av i stödet...

Även Spindel-E satt här länge... Hon har varit med i familjen i många år nu! Vår kloka, blondin-Emilia som har sån insikt i livet trots att hon inte är äldre!!

Och du, Jozzan!!!
"Förlåt"
Den frasen tillhör inte dig....

... det ska draken se till...

... därefter kaos...

Sen är det bara resten kvar att ringa.
Jag undrar hur det ska sluta.
Fyra flickor kvar, värda all kärlek!!
Vad gjorde jag utan dem?
Kai vid sidan, också värd all kärlek!
Vad gjorde jag utan honom?

"I'm forever keeping my angel close"

Kärleken till min ängel gör så ont...

... är mardrömmen fortfarande sann...

Och ja, jag gråter...
Det kan gå flera timmar nu utan att tårarna rinner men plötsligt svämmar de bara över...
Jag önskar att det kunde ge oss Jozz...Olivia tillbaka men jag tror att det är omöjligt.
Hennes telefon är tom, ingen svarar men det är en röst som säger att "personen du söker kan inte nås för tillfället"... då undrar jag när jag kan nå henne...

Jag har bett om hjälp när jag ska åka till Jozz...Olivia och även blivit lovad den hjälpen.
Och det ska tilläggas att tjejerna känner av det stöd som finns av dem runt oss. Stödet kommer inte alltid från det hll jag räknar med så nu tänker jag bli fötutsättningslös.

Mina tjejer här hemma vandrar upp och ner i mående... och lillflickan är så klok!! Hon har satt ord på vår familj och är så förnuftig!!
Måste jag säga att jag älskar dem högt!! Alla fyra!

I det rullar Chris Medina med "What are words", en underbar låt som jag lyssnat på mycket senaste tiden och känt ett knip i hjärtat...
... varför lyssnar man inte på sitt hjärta när det talar??
... varför kan man bara sitta efter som en idiot, med facit i handen helt maktlös...

... ska skrivas och har påbörjats.

Listan behövs när hjärnan tar slut och alla måsten kommer fram. Lägenhet ska tas rätt på, begravningsbyrå anlitas, försäkringar ska kollas.... vad mer???
Kai är en klippa och har förberett när vi ska hämta grejer... För det är väl vi som gör det?
Om någon protesterar så vet de ju vart allt finns.

Det blir nog att sitta i telefon imorron... Jag måste veta när jag kan se min stackars tös..
Var är hon och vart ska hon och vem ska...

Vill inte
Vill inte
Vill inte!!!!!

Jag måste ladda för att kunna uträtta allt som ska göras!
Det får inte bli att jag tappar orken!
Jag får inte och kan inte!

... som finns runt min familj!
En har värnat om en dotter, andra nr 2 och några som underlättat vår lunch...
För att inte tala om känslan av värme från en uppsjö av människor!

Jozz...Olivias vänner sörjer på sitt håll och jag känner att det tagit hårt för många!

Själv vill jag helst att resten av skaran ska vara inom hör- och synhåll även om jag känner mig lite frånvarande själv...
Jag vill veta ATT de vaknat på morron!
Jag vill veta ATT de finns!

För Jozz...Olivia har inte vaknat sen sist hon gick och lade sig... och henne får vi följa den sista och tyngsta vägen på den här sidan om verkligheten...
Men med vårat flummiga sätt att se på tillvaron så finns det en utväg...
Jag väntar och lyssnar... för jag tror att vi kommer att bli varse om den yttersta verkligheten.
Jag kan ALDRIG i mitt liv tro att alla andra, människor och djur, skramlar kring oss och att Jozz...Olivia skulle hålla sig tyst! Hon har alltid varit med och tagit del av händelser så det hoppas jag verkligen att hon utnyttjar!

Jag har tagit första steget för hennes sista färd, jag har börjat förbereda om inte det kommer fram att hon har bestämt själv hur det ska vara.
Och ni vänner! Hjälp mig i hur allt ska gå till! Vi har alla känt Jozz...Olivia på våra egna sätt!!!

... då jag loggar in överallt och försöker tro att min flicka ska vara online någonstans, ha en aldrig så liten uppdatering...
Men det är ännu en morron då jag vaknar och vet att jag får aldrig tillbaka henne!
I vår frustration så spelulerar vi hej vilt... lusläser bloggen och försöker hitta nåt.
Vi ser små, små tecken till att det kan vara planerat men sen är det ändå så att frågetecknen blir större och tar överhanden.
En vän som varit med Jozz...Olivia nån vecka innan berättar i de ordalagen att det BORDE inte kunna vara en viljehandling!
Men vi vet inte...
Någonstans inom mig hoppas jag på att det är var något hon bestämt sig för... för då är det inte helt meningslöst.

Usch... nu blir det svammel igen...
Jag behöver sova, utan att vakna och fundera... men när det onda väcker från sömnen för att återigen sätta fart på ångesten, gråten och funderingarna, då är det bara att kliva upp och ge sig.

Jag undrar om Jozz...Olivia har mött dem som gått före henne.
Jag undrar hur känge det dröjer innan jag får möta henne.
Jag vill att hon ska vara här NU!

... mer är det inte...

Det är snart dags att tända ljuset igen! Mörkret kryper på på alla sätt.
Jag har tränat på att orka öppna dörren och ta emot ledsna vänner, förklara vad som hänt... egentligen...
Ingen ber om förklaring men jag förstår att de flesta känner sorgen och den ÄR alltid ens egen! Min sorg är som mamma, grannens som en tanke på att förlora sina egna barn och syster som varit med under alla år...
Ingen är glömd i min tacksamhet över att veta hur många som finns runt om det brakar en dag...

Jag vill att det ska bli nästa vecka så jag måste ta de praktiska sakerna!
Jag vill träffa min flicka den sista gången!
Jag vill... jag vill... jag vill...
... inte att det ska vara på riktigt!!

Jag vill ha hem henne och det får jag väl på det mest tragiska vis, mot hennes vilja... men jag tror att hennes syskon behöver det nära sig! Och jag VET att Jozz...Olivias syskon betyder mycket för henne!
Om jag hade haft ett facit så hade jag hämtat henne för länge sen men realistiskt så hade det nog ändå inte varit möjligt...

Jag vill ha ALLA mina flickor nära!!
Det får aldrig mer bli så här fel!
Jag vill inte ha den kalla onda smärtan i mig!!!