... på stan.
Jag hade inte hjärta att ringa och väcka den förvuxna tonåringen men Maria var med som stöd.
Betalat räkningar åt Fialottan som lämnat oss, beställt en liten, fin bukett till hennes kista och handbuketter till de fyra töserna samt mig och Kai...
Den duktiga floristen plockade snabbt ihop den bukett som jag så knapphändigt kunde beskriva och när beställningen var klar så fick jag en tyst, hjärtlig handtryckning som avsked...
Sånt blir bara för mycket! Jag fixar ett krystagt och hurtigt "hur GÅR det för er!!"...
Det är lättare att svara på än en gest full med känslor...

Jag hade först inte tänkt att ha även blomarrangemang på kistan. Tanken var att det blir mängder med blommor ändå...
Men hjärtat sade annorlunda... det är inte det första som jag omvärderat.
De här veckorna har krängt känslorna helt ut-och-in...
Mången är sak som vi har ändrat ställning till... allt efter möjlighet och önskemål...
Det har varit tungt att plocka fram Jozz...Olivias värderingar så långt som vi kunnat...
Och ibland har vi kört över dem, valt att välja våra egna vägar...
Men i det mesta har vi försökt att *fråga Jozz...Olivia* om hur hon vill ha det.

Förtäringen på klubben blir naturligtvis i helt samma linje.
Den lokala Pizzeria Wasa ser till att ordna pizza, "hemkört" till Burning Wheels...
Är det helt otippat att det blir Vesuvio?

Pizzaslices, gravöl, "Jozzan"-snacks...

Hon ska inte känna sig åsidosatt trots att hon inte själv kan åtnjuta den minnesstund som planeras!
Hon ska kunna känna igen sig, fnissa och njuta av samtalsämnen som antagligen kommer att ha henne i centrum.
Hon ska kunna känna sig fri med bekräftelsen att vi VISST har lyssnat på henne!


Många punkter blev avbockade idag och klumpen i bröstet lugnade ner sig något...
Maria är en pärla på att hjälpa till att hålla ordning på det vi hade att uträtta!