Så då är det amatörernas afton igen!

Ungarna ute på vift och här sitter en annan med sin förbannade hals.

Är det nån som har missat att det är synd om mig??

I så fall hör ni väl det nu.

Eftersom natten kommer att resultera i skjuts så kan jag inte ens lägga mig med schyssta värktabletter mot det onda i halsen men förra natten låg jag som medvetslös så jag kan väl klara en natt utan sömn antar jag. Tidigare tränade jag ju på de föregående tre nätterna.

En av tjejerna ska till Köping och det är henne med kompisar som jag ska hämta. Det känns som en ynnest att bli tillfrågad egentligen. När tonåringarna har det förtroendet att be mamma hämta efter en fest då känns det rätt ok... det känns VÄLDIGT ok, ska jag väl förtydliga!

Den äldsta är med pv på fritidsverksamhet, än så länge, ochhar även bjudit med minsta syrran. Det är också en hjärtevärmande gest då jag vet att de äldre har inblick i konsekvenser som kan bli annars. Ett systeransvar som jag inte lägger på utan som tas på eget initiativ!

Om någon säger att jag har annat än fina tjejer så har jag ganska många argument att gaffla emot med, bara så ni vet!

Men som sagt, amatörernas afton... en kväll som för många resulterar i katastrof av varierande grad.

Den yngsta har suttit upprörd över den fylla som uppstår bland jämnåriga och äldre... klokheten kräver inte år av erfarenhet, bara... klokhet!

 

Hästarna ska in lite tidigare ikväll. Dels så har de antagligen bara skrutt kvar i hagen att äta, trots att de fodrats flera gånger fram till lunch. Stormarna som varit under dagen har varit klart gällande för våren! Sen BORDE inte hästarna bli rädda för raketer och dylikt men de kan vara nog så enerverande att försöka få in om de får för sig att bralla runt i hagen när man försöker få in dem. Inte för att de brukar vara svåra att ta in men om de i glädje njuter över en påhittad rädsla så är det kört!

Glada hästar är jävliga hästar!

... alltså!

Jag fick med mig en kallelse till besök nr 2 på ÖNH. Jag skulle egentligen dit för att gröta upp hålet och släppa ut eventuellt nybildat var.

Men med en insikt om att saker och ting inte blir så bra på hemmafronten så har jag valt att avboka den tiden och hoppas på penicillinets verkan för resten.

Det tenderar på att falla när jag blir upptagen flera timmar med sånt som inte går att avbryta på två röda och sen dessutom en resväg på uppåt en timme.

Jag riskerar inte dåliga konsekvenser genom att sätta mig under skalpellen och tången idag igen när chansen är stor att det blir bra ändå.

Sen dessutom kan det kräva smärtstillande efter ingreppet igen och eftersom det är valborg och jag som bekant har huset fullt av tonåringar så behövs en körklar förälder att tillgå under natten.

Jag antar att andra föräldrar inte har det behovet att de måste köra och vara färdiga att ingripa "in case"... vilket jag många gånger är avundsjuk på!

En annan dag i en annan tid i en annan värld kommer det att se annorlunda ut. Och till dess ska jag njuta av de ljusglimtar som tittar fram mellan molnen i min dag idag!

Hur det än ser ut finns det ljusglimtar!!

Och de största strålarna kommer från mina barn! Det är de som är mitt ljus när mörkret faller på!

 

... fast nu var det ju halsen.

Det var ju det jag sa!

Att läkaren i Köping drog mig vid näsan!

"Bara titta för att bedöma"

Visst, visst...

Med mitt moraliska stöd i släptåg kom jag efter viss stress till Västerås.

Förmiddagen gick åt till hovis, organisering av utemöbler vid stallet, skjuts av ungar sen full sula till ÖNH.

Klockan tickade fram till 13.21 när vi stormade in på mottagningen och min tid var 13.20.

Ganska bra tajmat för mig som har sås i hjärnan och deg i lemmarna.

Efter sedvanligt strul när mitt personnummer ska registreras (man kan ju undra om jag verkligen finns på riktigt) så kom jag in för att sätta mig i tortyrstolen.

Mycket riktigt, helt enligt mina vibbar av den otillförlitliga läkaren tidigare, så började det på en gång med "provpunktion" och "eventuellt öppna".

Hur fan kan man provpunktera!! Antingen punkterar man väl eller inte??!!

Provpunktionen resulterade i en spruta fylld av var och Emilia blev plötsligt inte lika hungrig som hon varit innan. Lika fort som nålen kom fram så överrumplades jag av en skalpell och bölden skars upp.

Det ska ju tilläggas att jag innan blivit både sprayad med bedövning och även sprutats lokalt. Men det tär ju mindre att tatuera hela ryggen än att skäras i halsen!

Det är andra gången då jag är sjuk (åtminstone) då KattN ligger intryckt i ansiktet på mig med tassarna om kinderna. aldrig någonsin är hon SÅ närgången när jag ska sova även om hon agerar pälsmössa alla nätter!

Två gånger nu på kort tid har jag reflekterat över att det är när jag är sjuk som hon blir hysteriskt närgången och måste hålla koll natten igenom, gärna liggande på kinden med snoken intryckt nära min näsa/mun.

Nästa gång det börjar ska jag söka läkarvård redan första natten...

Vad sägs om att ringa 1177:

""Hej, farbror Doktor! Min katt säger att jag är sjuk!"

Igår tog jag mig i kragen och ringde, jag ville inte riskera ännu ett dygn utan penicillin.

När man har en halsböld som till och med ungdomarna kan diagnostisera och som jag känner igen från tidigare tillfällen så är det dags att söka medicinsk hjälp.

På 1177 ville de inte köpa min egen diagnos på halsböld men eftersom jag är rädd för att öppna sådana så blev jag tillräckligt ihärdig för att få en tid samma dag till akuten.

Väl där tog det läkaren en halv minut för att lokalisera bölden och ytterligare 10 minuter för att skriva remiss till Västerås och plocka ihop penicillin som räcker till idag, lunch.

Idag blir det att boka tid på ÖNH för "beh. + punktion". Det var inte riktigt så som jag fick förklarat! De ska TITTA på den men punktion var ju bara i nödfall!

Jag tror läkaren var av den otäcka sorten som hör "vet inte hur länge jag har haft ont då jag inte haft tid" och "Alvedon mot feber för jag kan inte lägga mig och vara sjuk".

Jag tror att han helt enkelt struntade i min glädje över dubbel dos Kåvepenin och remitterade mig till Västerås utan prut. Dock poängterade han att jag inte behövde åka dit om det blivit en "remarkabel skillnad" till idag! Fan, jävla kraftuttryck, men jag skulle lugnt kunna hitta den "remarkabla skillnaden" i min skräck för att öppna bölden.

Hur som, natten var lugn fram till strax efter 23. Sen började vridandet och vändandet. Det är så jävla tråkigt att behöva gå upp flera gånger och peta i sig Alvedon för att hålla tillbaka feber! Ändå hann jag inte med framåt 2-snåret då tempen pep iväg lite för högt!

Men jag har penicillin till lunch, drickyoughurt att äta, Alvedon mot feber och jag SKA ringa ÖNH... sen...

Nu vet jag var jag känner igen mig!

Jag är makalös på att kunna blåsa slut på mig.

Med några år av ihärdiga förkylningar osv så har jag den senaste tiden lyckats dra på mig både muskelinflammationer och andra infektioner av olika slag. Just nu tycker jag synd om mig med feber och jävla ont i halsen.

Ont i halsen! Det har jag inte haft sen halsböld i början av milleniumskiftet.

Det är nu som jag kan förvänta mig att det eskalerar och spårar. Men jag antar att det är oundvikligt.

Det där med att blåsa slut på sig själv... jag hoppas att det räknas som en bra egenskap. åtminstone är det i slutändan en samhällsekonomisk fördel.

Egentligen är det nu det är rätt tid att utmana och börja jobba, det kan bara bli katastrof men det verkar ju bli det ändå. Fast klok som jag är så gör jag inte som vi vuxna i familjen diskuterar utan sätter barnen främst och sparar mina år för dem!

Jaja...

Fram till dess ska jag ta vara på rutschkanans vindlingar och köra på.

Haka på det som är bra och med det dåliga vet jag inte hur jag ska göra men det löser sig.

Jag sopar så mycket jag förmår för mina barn och hoppas att jag lyckas så länge som det krävs!

 

Annars idag har jag lyckats samla på mig massor med bra-ha-saker.

Vad sägs om underlag för uteplats till stallet...

Och även möbler till den!

Parasoll inte att förglömma... den ska ha en framträdande plats och skrämma hästarna.

Gjutjärnshållare för vattenslang och spiltavdelare att förgylla stallet med...

Och massor med annat guld!

Dessutom har jag fått en annan snubbe lycklig med lådvis av biltjafs.

Hur fan kan man bli lycklig över massor med flaskor innehållandes olja, vax och vetefan allt... men vi är ju olika, vi folk... uppenbarligen.

 

VEM är det?

Jo, Calle naturligtvis...

Han ser ut som en förvuxen ponny, beter sig som en förvuxen ponny och är bara bäst när det gäller ponnyridning!

Gårdens yngsta medlem har haft barnkalas idag och ville bjussa sina kompisar på ponnyridning.

Och självklart dammar vi av Calle och traskar runt på gräsplätten!

Det passade alldeles utmärkt idag då en baksko skramlar och låter illa, den väntas trilla när som helst så det är tur att hovis kommer på mångdag!

Det är märkligt hur den hästen fungerar! Han är helt rabiat en del gånger, har ett on/off som är makalöst.

Men när en skock ungar ylandes intar stallet så står har med blida ögon och njuter! Sen med ungarna på ryggen är han så försiktig att man tror inte att en häst kan vara sån!

Efter en halvtimmes jobb som ponnyridningshäst var han helt slut av att vara snäll! Där stod kraken helt apatisk i hagen och undrade hur man gör när man tuggar hö innan hästinstinkterna tog över igen...

Jaja, underbar häst helt enkelt!

Aldrig att jag ångrar priset jag betalade för honom...

... 1 kr och något år med Godbyhjärntvätt och han är hästen vi aldrig byter ut!

... eller nåt liknande. Det kommer jag att få nu!

Dagens kuratorsbesök mynnade ut i ett fortsatt arbete. Mina skrymslen, där jag gömt allt det som jag varken har tid eller mod att bearbeta, dem kommer kuratorn att få tillåtelse att börja städa i. Naturligtvis med reservation av att jag kanske tvärångrar mig, gör ett lappkast och klappar på ett hänglås för dem.

På flertalet ställen är jag väldigt öppen, på sätt och vis. Men jag väljer noga vad jag lämnar ut. Det kan te sig att jag pratar en hel del om saker och ting men det är inte sant. Jag lämnar ut detaljerat fakta och stuvar effektivt undan de känslor som uppstår och de händelser som rör mig värst. Valen faller alltid på de situationer där jag personligen, och enbart jag, bär på hundhuvuden.

Men så är det nog med de flesta och allra helst mammor och pappor. Man väljer den mest raka vägen för att kunna föra fram sina barn även om den vägen kommer att bli både krokig och guppig för en själv.

Och vad fan vill jag ha sagt med det här?

Öh, vem vet...

Kanske att de flesta människor som rör sig kring oss bär på stora lass utan att ens våga tänka på det själv. Att det som ser tydligt ut enbart är en fet mask som kommer att låta verkligheten glida på under fötterna.

... eller nåt.

Det börjar bli lite standard att jag blir engagerad i både det ena och det andra!

De gula lapparna bör nog användas snart som påminnelse för min egen begränsning.

Några få finns nära, det är de som står för en tvåvägskommunikation... annat skiter jag nog i.

En kraftig undran som jag tänker ta med mig till dagens kuratorsbesök är hur jag tacklar frågor som rör mitt mående. Ibland har jag en uppfattning om att frågan är långt viktigare än svaret! Och vad har jag för belägg för det? Jo, när svaret kan huggas av på mitten och vara ofullbordat utan en reaktion så var det ju inte så noga.

Varför komma med frågor och klyschor och leka socialt samspelta!?

Det låter lite 14is ser jag... men likväl lika sant!

 

"Hej, hur är det?"

"Tack, bra... själv då?"

 

Jaja... att jag gärna drar mig till min utopi är nog välkänt men jag borde lära mig de oskrivna reglerna att "man ska inte lägga sig i" och "sköt dig själ och skit i andra".

 

Vår övervuxna "ponny" har fått agera ponnyridningsobjekt idag.

Jag hade storfrämmande i stallet då Caiza med barnen och Cajsa var med ut.

Den värsta leran borstades bort och en rem slogs runt halsen på Calle sen bar det av några varv.

Savannah var lite tveksam till en början men då hennes modiga mamma, Caiza, klev upp på hästryggen så vågade hon också.

Cajsa däremot var först upp med modet på topp. Oliver är också den som utan tvekan vågar! Duktig grabb!

Calle var sin vana trogen en töntburk. Efter det som avvek alla våra dagliga rutiner så började han med sitt föltuggande redan inne i stallet för att sen bli helt förvirrad då det satt TVÅ stycken på ryggen. Den hästen har klart och tydliga drag av nåt autism eller bara lite manlig Asperger.

 

En gammal vän var också med en sväng tidigare. Han offrar sig på att forsla bort transporten som vi tyvärr aldrig kommer att få arslet ur vagnen att renovera. Den kommer att finna sitt öde som jaktkoja till skjutglada jägare. Jag hoppas att jägarna kommer ihåg mig när det fälls något så vi kan blanda älgfärs i lasagnen.

Vilket stormande det har varit den sista tiden!

Hästarnas hö har blåst ur hagen nästan innan de har ätit så en del dagar har vi nästan stått och matat dem. Vi som utfodrar ganska få gånger per dag har fått lagt ut hur många gånger som helst för att de ska ha haft hö att äta!

Alternativet har ju varit att ta in dem för mat men eftersom hästar ändå ska kunna gå och pilla i hö i princip 24/7 så är det inte ett gott alternativ för oss.

 

Igår var det riktigt BRA väder! Eftersom Emilia var iväg på något så trivialt som att umgås med sin familj valde jag att rida Shalinka. Det blev en tur för oss gammeltanter på Ängslogevägen som helt har tinat! En del stora vattenansamlingar finns kvar men inte mycket. Hon och jag vädrade känslorna i några galoppvändor och eftersom jag var på det humöret så provades det även en galopp hemåt. Det gick riktigt bra!

För en tid sen så hade det aldrig fungerat. Hon har varit så jävla taggad så fort tempot har ökats lite. Men nu känns hon som en Godbyhäst som kan behålla sansen rätt bra.

 

Idag förväntar jag mig fint väder med. Behöver lite solsken i livet.

Hästarna ska tas omhand och det visar sig var-när-hur som vi orkar. Det är så skönt när man kan välja vilken tid man fixar dem! När stallet ligger på så nära håll blir det lätt många vändor på en dag för att fördela jobbet.

 

Men nu är det påtår på frukostkaffet som gäller...

 

Då ska vi se vad dagen erbjuder på för nya äventyr!

Hästapållarna ska ut och så småningom får jag med Emilia till stallet.

Ett lindrigare projekt är på gång där ute och som vanligt vill vi kasta oss huvudstupa i det. Tur är att vi får med drivande krafter som vi kan utnyttja i det hälsosamma dammet där ute.

Om jag får göra en kraftig gissning så kommer det se ut som vanligt...

Jag mockar... i min takt, dvs såsar så långt som den gamla kroppen orkar.

Emilia fixar fika... det absolut mest nödvändiga!

Det som behövs göras utöver brukar ske under lite lätt förvirring med några yrhönor svamlandes mellan uppgifterna...

Jaja... jag hävdar fortfarande att det är terapi!

Vad hästarna tycker om vårt irrande får stå upp till dem.

Det konstiga är att vi kan få en halvtimmes jobb att räcka i fyra timmar! Det är ganska duktigt gjort!

"Den som spar han har!"

Miljön i stallet i sig är garanterat välgörande!

Åtminstone i mina ögon.

Hummandet från frukosthungriga hästar som är glada över att bli utsläppta i hagen är underbart!

Att sen stå och titta på dem då de reder ut sins emellan vilken tuss hö som är vems är också rogivande!

Bara ljudet från de hötuggande hästarna kan få vilken ångest som helst att släppa... nästan.

I min värld förstår jag inte kommentarer som "hur orkar du med två hästar?" och "jag skulle aldrig vilja bli låst så!".

I min värld är hästar kravlösa och de måsten som följer med är de som får livsaxeln att stå stabil medan livet rullar på!

Sen glömmer jag inte att Emilia gör allting möjligt nu när hon orkar härja med mig när den mentala orken tryter och hon orkar klappa när tid är för det...

Att sen allting inte är särskilt rumsrent hör ju inte till saken... eller, jo... där kommer glädjen in!!!

Då var det bekräftat...

Det som sägs, faller i jord och människor blir personliga!

Det som är bra med det är att andra tar över rollen så utgången blir ju bättre!

Tänk att det ska närma sig katastrof innan situationer uppfattas...

Mötet gick faktiskt hyfsat idag. Jag har en läkare som är guld och kan förklara tydligt var gränsen är nådd och varför!

Men att det ska braka på från början för att sen dra tillbaka med det "hoppsan"... typ... är ju märkligt.

Med läkarens ord: "Kom ihåg att det inte är en rättegång" klingande i öronen så avslutades mötet enligt planer.

 

Nu ska jag bara släpa min trötta lekamen till soffan för att titta på tv en stund. Jag antar att blundandet i reklampauserna kommer att bli längre och längre i vanlig ordning.

En ANNAN dag är jag frisk... kanske!

Eller egentligen inte...

Jag avskyr när jag begränsas av andra att öppna käften till den jag vill. Men det är ju inte att förundra.

Det är bara något att lägga i sin minnesbank och dra på den där rullen silvertejp och hålla truten.

Jag tycker att jag har rätt i min åsikt, att dem det berör ska hålla tömmarna. Men de som står utanför KOMMER att diskutera saken!

Tyvärr har jag den tråkiga egenskapen att jag pratar med människor men upptäcker dag för dag att det inte är någon bra idé.

Egenskapen att prata med människor i de ordalag som enbart smörjer och lägger pälsen medhårs har jag däremot svårt för.

Jaja... tids nog kommer jag väl att lära mig vilka känslor som är ok att dryfta, vilka ord som är ok att lägga fram och hur livet ska te sig utan att sticka ANDRA i ögonen!

 

Idag är ett jävla dis på alla sätt!

Halsen dödar men Alvedonet underlättar när det är dags att äta.

Hästarna ska ut sen taggas möte...

Det blir väl lika där som i alla andra situationer att jag ska prata "lagom", säga mycket men inte yppa något... typ

För det är ju så det ser ut, innanför finns en hel del men inte mycket av det är varken rumsrent eller vackert att lägga fram.

Så jag tror jag skiter i det... det som tål att pratas om säger jag och det andra lägger jag i mitt gömsle bland annat bråte!

Fan, vad jag är ovan att ha ont i halsen!

Förr hade jag halsfluss titt som tätt och tröttnade på att uppsöka läkare.

Vart slutade det?

Jo, halsböld...

Det är inget jag tänker vara med om att öppna en gång till!

Nu är det igentjockat igen och gissa om jag är vaksam på hur det sitter, det onda!

Men går jag till läkaren... näää

Sen feber på det och jag är lagom gnällig... fan...

Tillvaron är frustrerande då!

 

I morron ska jag halshuggas!

Då är det dags för ett nytt försök att ha möte med f-kassa och arbetsgivare. Som tur är har jag den här gången med mig både min läkare och kurator.

Det är ju hur svårt som helst att förklara läget när mina korthuggna svar inte duger!

Och längre utlägg har jag inte tålamod med!

Och det är svårt att förklara hur jag lyckas lotsa både den ena och den andra genom diverse hinder medan jag själv inte ens äger orden: "Hjälp mig!"

Jag är jävligt bra på att köra mig själv i botten, för säkerhets skull, för att inte ramla så långt när jag faller okontrollerat.

Men men...

Även jag har en framtid!

Mina barn är den absolut största anledningen till att jag blickar fram minut efter minut!

Sen tror jag inte att de riktigt ser det eftersom jag har så kort framförhållning... men så är det!

Ibland önskar jag att jag mötte mig själv runt hörnet... då skulle jag ta ett jättesnack med mig!!

Nu är det äntligen vår!!!

Igår var det nog första gången som det regnade på länge och dessutom så kändes det inte ens besvärligt!

Smart som jag var så dyngade jag av lera på hästarna på eftermiddagen och jag hoppas i mitt naiva sinne att de inte hittar någon dypöl idag att rulla sig i.

Ett riktigt svenskt aprilväder är ju skitväder/bra väder typ varannan dag... när det sen stadigt blir BRA väder så är det ju faktiskt redan försommar!

Man måste ju skatta sig lycklig som är medborgare i ett sådant land som äger så många variationer i vädret.

Vem skulle vilja bli invandrare i ett land med enbart sommar... eller ja, jag skulle nog kunna offra mig.

 

Dagen till ära så har ridtur planerats in men vi får väl se hur det öser ner på eftermiddagen. det har varit lite stiltje på den fronten så en ritt är inte att förakta!

Myspys i ösregn och blöta kläder... haha, jaja...

 

Jag förstår inte varför jag huvudstupa kastar mig in i en diskussion om religion när jag inte ens HAR en egen religion att försvara!

Moské i Fittja som får tillstånd till böneutrop!

Vilken fasa för den sanna svensken!

Gap och skrik och störande moment!

Det kanske skulle ligga en liten ärtstor poäng i det om inte moskén är placerad i ett industriområde...

... och utropen begränsas till 3-5 minuter en gång i veckan...

Uh, och jag är med och diskuterar!

Eller, näää....

Jag skiter i det...
Att argumentera för tomma skal är att erkänna sig lika tom själv!

Jag tar min finska keps och går ut i den svenska solen istället och blir brun som en neger!

För NU alla svenskar!!

Passa på att sola medan det FINNS sol... för brunt skinn är bra!!!

Tack vare Tele2s instabilitet har förmiddagen varit relativt lugn!

Telefonen har varit dissad, eller dissat sig själv, så jag har kunnat förlusta mig i hjärnbefriad verksamhet.

Det kan aldrig anas hur mycket energi som går åt till att hålla flera saker i huvudet så det kan inte heller anas hur skönt det varit UTAN telefon.

Fast å andra sidan så HADE det lika gärna kunnat varit viktiga samtal som inte kommit fram men så var inte fallet idag, tack!

Jag antar att världen inte går under om jag inte är 100% tillgänglig 24/7 och kanske borde jag mer och mer bara dra en gräns när hjärnan måste vila.

Emilia har funnit en del som underlättar för mig. Hennes senaste fejsbokuppdatering på min sida kan få den mest luttrade sjöman generad. Och den harangen kan få allas aggressioner att släppa! VEM behöver känna av sådant när Emilia sätter igång!!

Nehe... najsbajsväder idag. Undra om någon vill ha sällskap på hundpromenad!

Alltså det där med terapi...

Kuratorssnack...

Ridturer...

Yoga...

Avslappnning...

Alla sätt är väl bra utom de dåliga!?

Candy Crash för att hålla igång huvudet tillsammans med andra hjärnknäckare...

Vad vore livet utan utmaningar... säger de...

Jaja...

Var och en av oss har ju vära egna sätt att bemöta svårigheter och inget av det ska väl egentligen vara fel!

Terapi i sig är ju nr 1 och då är det bra att finna något som man är villig att hålla kvar!

Det är tur att jag har hästarna! Det och annan avslappning hör klart till de bästa positiva kickarna för mig.

Siktet på framtiden är ju ganska stabil även om jag inte funnit rätt spår att gå på. Vem har sagt att det ska vara lätt!

Men jag är säker på att jag så småningom kommer att hitta min inre GPS som leder dit jag ska.

 

Hur som...

Snö... det är väl något som jag avskyr rätt lugnt! Men när snön faller nu under våren så älskar jag att fucka mot det! Försök att bita fast till efter midsommar! Skulle inte tro det va! Och om snön inte faller har jag ju inget att fucka mot och det vore ju bedrövligt!

Idag har det varit en dag med illa snålblåst men som jag hittat lite värme i. Som Anna sa: Det är ju varmare i bilen än i huset!

Och prat om eftertanke är ju också ok... VILKEN eftertanke är ju rätt så oväsentlig, bara det FINNS en tanke!

*bah*

Och jag har uppenbarligen INGEN tanke med tanke på hur jag svamlar och ändå vet jag min väg bara jag finner den i krokarna.

Slutsvamlat...

Nya luddiga inlägg kommer väl inom snar framtid...

Har du en aning om vad jag babblar om så berätta gärna för mig!

Internet!

Det nya sociala nätverket!

Inter... som i "bland"...
Net... som i "nät"...

eller?

Här befinner vi oss på olika forum... en del diskussions"sådana" andra rena sociala forum.

Läxor görs i virtuella klassrum... typ...

och även hemprov.

Vem fan behöver mänsklig kontakt!?

Eller just ja... den biten hittar vi som på fejjan! Världens bästa ställe att träffa alla sina vänner och även ovänner!

Det är även där vi kittlande kan skapa det nätverk som inte finns i verkliga livet...

Vem vill inte vara en bubbelspottande häxa istället för en alldeles vanlig "svensson"?

Vi kan också sukta efter den verklighet som inte finns att tillgå i vardagen!

När vi bläddrar bland de olika människor som vi "känner" så kan vi känna den falska tillfredsställelsen av att ha blivit delgivna deras värld.

Det många inte tänker på är att den värld som publiceras är den valda delen! En del människor är så jävliga att de just väljer! De väljer vilka delar de vill publicera.

En annan sort skriver till och med när de går och skiter... den som nu skulle vara intresserad av det.

För att inte tala om hur underbart det är att slippa uttrycka sig i uttalade ord, när man har den ljuvliga möjligheten att eftertänksamt plita ner det som skrivet...

Och ansvaret...

Näää... det existerar inte...

Det är det här som kan göra det svårt att vara tonårsförälder... att det som är skrivet och publicerat är just...

... skrivet och publicerat!

 

Aja...

 

"Sol ute, sol inne

Sol i hjärtat, sol i sinne"

Snön är framme och stökar till det i "solsinnet".

Snödiset yttrar sig på fel sätt och längtan efter sol blir påtaglig!

Lika som Försäkringskassan räknar en del dagar som "överhoppningsbar tid" så efterlysser jag densamma!

De oroliga dagarna vill jag inte veta av!

Och jag vill ha alla facit i hand!

Och allt utrensat och begagnat är till salu!

 Och det nu!!

 

 

Jag måste ju säga att det är skönt att vakna till solen!

Den som säger att den här våren suger vet ju inte vad den talar om för HUR ser det egentligen ut?

Det är soligt och fint mest varje morron och det är väl nästan mer än man kan förvänta sig av den svenska våren.

Att det är kallt på nätterna kan så vara men även det känns som en positiv grej.

Solen knaprar på snöhögarna sakta men säkert och kylan torkar upp det blöta under natten... Kanon!

Det som blir dåligt är att marken är så frusen att betet ser ut att bli sent, vilket innebär hököp till hästarna en längre tid än vanligt.

Men det är torrt och fint på de flesta ställen... bara inte det bådar på en torr sommar för DET är inte OK!

 

Här i huset har det varit relativt lugnt!

Stormvågorna kommer och går men det tenderar till att inte piska upp till full storm varje gång det brusar till!

I diskussion hör jag många positiva grejer och jag hoppas innerligt att det så ska förbli!

Att det sen finns andra människor runt som är idioter får man ju kallt räkna med...

Men som sagt!

Det mesta verkar ok, just nu!

 

Det är fem ungar hemma med påsklov och det är underbart att de ÄR hemma!

Det är ju ingen hemlighet att jag gärna vill ha flocken samlad!

 <3 <3 <3

Idag hade jag minsann finsällskap under slöritt med hästarna!

Anna var med och red en vända och jag bara älskar när tjejerna vill följa med!

Den som inte varit med vet inte hur skönt det är att ta en tur när solen värmer, att kunna njuta av naturen från hästryggen.

Rådjuren står lugnt kvar och betar inte alls lågt ifrån och skogen ser helt annorlunda ut i lugnet som uppstår!

Anna och Shalinka passar bra ihop! Men tre kilometer trav skulle inte sitta i vägen för Annas del för att friska upp ridnerverna.

Jag red Calle idag, det hör till ovanligheterna då Emilia alltid rider honom när vi är ute tillsammans. Mina ben är inte riktigt anpassade till den stora hästen och det känns lite ovant. Men han är go', han! Larvar på och njuter av chillet han med!

 

En kackelstund med två vänner har också hunnits med. Det är upplyftande, oavsett samtalsämnen!!

 

Sen måste jag ju skryta om svärson! BurgerKing-medarbetare!

Första riktiga jobbet och det låter positivt!!

Kanon!

Vem säger att ungdomar är lata och träliga!!

Inte han, inte!

Memma är nåt ljuvligt gott som jag ser fram mot varje påsk!

Och med memman kommer även påminnelsen att jag inte har Jozz...Olivia att dela en låda med...

Det har varit något som både hon och jag med njutning smaskat i oss.

 

Igår blev det faktiskt som planerat! Hästarna blev shamponerade och fick till fasa täcken på sig för att torka i den sista solen på kvällen. De är ju inte direkt vana att larva omkring med täcken så det blev en viss förvirring, helst hos Calle.

Täckena hämmar ju även den direkta impulsen att rulla i dammet för att torka men det funkar även MED täcke, tydligen...

 

Nu blev det i alla fall gjort, den värsta sunklukten försvann och lukten av blöt häst är ju något som hör våren och sommaren till!

 

Natten har tillbringats rullande i sängen. När tankar kaosar i huvudet är det inte så lätt att falla till ro och kunna sova lugnt!

Nu blev det funderingar på att jag glömt att maila in senaste läkarintyget igår. Det har varit lite missförstånd ibland då det antagits att jag kommer tillbaka till jobbet om jag inte inför varje månadsslut bekräftat fortsatt sjukskrivning. Jag önskar att systemet vore sådant att jag kan ha en kommunikation den dagen när jag vet att sjukskrivningen lider mot sitt slut, på riktigt... som det är nu är det bara en extra pålaga på de krav som kan kännas övermäktiga.

Det där med krav... eller känslan av krav... det är svårt att förklara för andra.

Det är ju inte så att det nödvändigtvis är svåra och tunga grejer. Det kan räcka med att det bara är!

"Har du kommit ihåg att..."

"Jag skulle behöva köpa..."

"Ska vi röja..."

Jag brukar ha framförhållning och planera!

Men nu KAN jag inte!

Som vuxen sitter man ju inte och gråter när vardagens rutiner blir till oöverstigeliga berg!

Men man kan dra sig undan och göra just det som fungerar...

I mitt fall är det stallet! Den rutinen har jag i mig sen 40 år tillbaka! Och där kan jag göra! OM jag har den tid jag behöver...

Tackolov för Emilia som sin ringa ålder till trots har en sån förmåga att läsa av och förstå hur det ska vara! för där har jag min fristad för sinnet och kan känna att jag duger och klarar!