... och en överbliven bananhalva...
... för att inte tala om kaffet som skärper sinnena något.

Efter måndagen ligger sorgen som en klump i magen trots att det avskedet ändå var väldigt lugnande.
Ändå har sorgen antagit andra proportioner nu när jag med egna ögon sett tösen ligga i sin kista...

Tankarna far tillsammans med minnena i en salig blandning... omväxlande småbarnsarmar som kramar till de senare årens knappa kontakt som ändå har sparats i min egen lilla kammare i hjärtat...
Nu mixas det in sorgen och slutgiltigheten... lugnet över Jozz...Olivias frihet... saknaden av mitt barn...
Känslan av kaos kommer och går... därigenom också en känsla av det kaos som Jozz...Olivia upplevt...

Morgontimmarna innan klockan ringer går åt till att planera och organisera i tanken...
Det är även då som jag känner den ensamma döden som hon vandrade in i... sakta men säkert...
Sorg blandat med visshet...