En uppdatering...
... för uppdateringens skull.
Efter en kaosartad kväll kan jag bara säga att jag älskar mina barn oavsett hur det är och vad som händer!
De kan av förståeliga skäl inte ta till sig det med så är det.
Vuxna förstår inte koppling av mental smärta och fysisk smärta så det är inget som jag förväntar mig att de yngre förmågorna ska göra heller.
Smärta, oavsett slag, kräver sin energi.
Och om energin sinar blir det knas.
Jag vill kunna prioritera enenrgin för mina barn men det blir inte alltid som man vill.
Trots det är kärleken starkast fast den inte kan släppas ut ur det svarta hålet.
Det svarta hålet...
En komprimerad massa som slukar allt i sin väg... typ...
Det är ju en bra liknelse för när dålig energi stockar sig och slukar det som faktiskt ÄR bra!
När den dåliga energin har fått möjlighet att packa ihop sig till det svarta hålet.
Bra energi... det är den som måste sparas på...
... som fyller ut mellanrummet av den dåliga...
... så den inte får möjlighet att ta över...
Piece of cake... eller nåt sånt.
Oändliga är de gånger som det dåliga ska tryckas tillbaka men till slut kommer de tillfällen när positiv energi tryter för att skingra den negativa.
Men jag är inte mer än människa och en ganska dassig sådan just nu.
Listan kan göras lång över tillkortakommandena som uppstår.
Jaja... jag kan höra orden klinga som jag hört tidigare från en del:
"Sluta tyck synd om dig själv"
"Det är bara att rycka upp sig"
"Du måste ha en plan för att komma tillbaka"
"Du måste veta hur lång tid du kommer att må dåligt"
"Du bryr dig bara om dig själv"
blablabla
Ni fattar...
... ni som anar vad som roterar inuti...
*bah*
Nu ska jag rycka upp mig och skärpa mig
Mjuk och fin...
... i en halvtimme kan man ju hoppas!
Efter dagens "gympapass" var det välbehövligt med ett varmt bad!
Nu hoppas jag att armen håller sig i shack ett tag åtminstone.
Meddelanden som når mig är ju inte så jävla kravlösa, jag antar att spänningarna bara kommer att öka... med eller utan varma bad.
Men det är väl så det ska se ut.
Inför nästa fredag ska jag ha en plan *jag-har-en-plan*.
Hur i hela friden ska jag kunna ordna mig två riskfria veckor!?
Eller måste jag det?
Det kanske bara är så att köra så det ryker... utan eftertanke.
Men det är inte riktigt min grej...
Hur det än går så tänker jag rodda mina töser iland <3 de är ju det bästa jag har!
Och hur mycket energi det än krävs så har jag kanske det tålamodet att med skohorn bända framtiden in på det spår som behövs.
De där vägpinnarna i livet som saknas just nu... jag räknar med att de kommer att falla på plats!
Eftersom målet alltid är positivt så spelar det ingen roll om det slingrar sig ett tag...
Upp som en sol och ner som en pannkaka...
Jaja, vi är snart inne i vårmånaden och den kommer att bära med sig mycket ork... några veckor kvar och sen är det april!
Allt blir mycket lättare när sommaren närmar sig. Våren först med ljuset och sen värmen!
När de ljusa timmarna överväger ser man även det positiva som ligger framför...
Även om det dröjer så kommer det att bli bra!
"En slemmig torsk" (KSMB)
Facebookmysterium!
Jag har en längre tid haft lite problem med ganska värdelöst behov av vetande.
Facebookchatten är ett mysterium ibland!
Vänner som inte är inloggade finns ändå med i listan... ibland... för att sedan helt försvinna.
När det är vänner som absolut INTE kan vara inloggade så blir det lite knas i mitt funderande av naturliga skäl!
En teori som jag har är att chatten fungerar på det sättet att listan visar utloggade vänner ett tag EFTER de varit inloggade. För mig är det en godtagbar förklaring!
Finns det någon vänlig läsare som kan förklara fenomenet för mig?
Lite kul är det att se fenomenet då det säger en hel del om människors aktivitet vilket i sin tur gör MIN vardag enklare.
Uh, tala i gåtor... kanske det... men "jag-sjunger-som-jag-vill".
Det är ju så att jag har min uppfattning om chatten och den har jag ju kvar om ingen annan har ytterligare en förklaring.
Jag gillar fejjan!
Den berättar mycket för mig men naturligtvis bara det andra VÄLJER att dela.
Dock gillar jag funktionerna som sätter sina avtryck och kan på så vis berätta lite mer.
Men men, den funderingen ska jag lägga ner tills någon själ kan vända riktning på tanken åt annat håll... det ska ju också tilläggas att jag är VÄLDIGT nöjd med den info som jag kunnat läsa ut!
Den lägger locket på MITT tillkortakommande en hel del.
Jaja... från det ena till det andra!
Det brinner i knutarna!
Tutande sirener och brandkårsutryckning!
Sen sms från dotra som sett brinnande hus.
Nu ska jag spana från övervåningen och tillfredställa mitt nyfikna sinne!
Morronsurr...
... alldeles i min ensamhet!
Två som pyst iväg för dagens mödor.
En som vaknat och pratar i telefon.
Två som fortfarande inte gått upp.
En som inväntas för sovmorronsfrukost.
Och jag som sitter och fnular i vanlig ordning.
Morrontimmarna och kvällarna är värst med den förbannade värken!
Jag har kommit på att det är nog tabletterna som faktiskt verkar!
Men... dessa stunder är ju när effekten har gått ur och innan nästa dos gör nytta.
Kramperna gör att jag får träningsvärk, jag antar att det är nå skit som sitter i kläm ordentligt.
Men om ett par timmar är det lite bättre och jag kan inbilla mig att jag nästan är ok.
Igår lyckades jag dammsuga så diverse fågelfrön, hundhår och smulor försvann. Det har jag inte lyckats med på ett bra tag och en vecka mellan varven är på tok för länge!
Men det straffar sig ganska duktigt, likaså att hänga tvätt... att sträcka sig med galgar mot linorna är egentligen överkurs.
Men vem fan orkar vara handikappad hur länge som helst!
Köra bil... det går ganska ok, jag kan till och med hålla koll åt vänster i korsningarna och växla utan större problem.
Problemen med biverkningarna är dock större och jag väljer med omsorg när jag sätter mig bakom ratten.
Tyvärr kan jag inte alltid välja!
Tankarna snurrar kring det misslyckade mötet förra veckan och nu vet jag inte hur det blir med ersättning.
Min oförmåga att hålla toleransen inför krav bland annat gör att jag inte jobbar och den bristen på tolerans gör att jag inte klarar att fullfölja ett sånt möte.
Men jag ska fundera på hur jag ska kasta in hatten och bränna på så kanske det ordnar sig.
Läkaren vill att jag medicinerar men det finns inte plats för två veckors risk för dipp.
Situationen är ju sådan att just situationer har nollat marginalerna och allt blir en destruktiv spiral.
Nu när de fysiska åkommorna börjar göra sig gällande med så är det mer tydligt än någonsin.
Jag antar att mitt samtalsstöd kommer att kunna förklara sammanhangen på varför det blir som det blir.
Mitt andra samtalsstöd är, som tur är, inte tillgänglig!
Jag VILL inte ha den tillgängligheten nu!
Men efter en viss tid har jag blivit lovad allt större omsorg så det ser jag fram mot!!
aggress
aggress
Händelsernas tid!
Idag blev det ett avsked till både person och handling!
Men jag räknar kallt med att varmt välkomna person tilbaka när tid är.
Efter veckor av diskussion och "slå-huvudet-i-väggen" så tror jag att lösningen blev den absolut bästa för att påbörja ett nytt liv!
Jaja, vi saknar väl med omsorg... för han är snart tillbaka.
Familjen har även utökats med ytterligare en person!
Maria och Oliver har beslutat att de ska bo här tillsammans!
Det är en ypperlig idé, då kan jag ha lite mer koll över dem och över Marias mående.
Det är storartat hur två ungdomar kan vara så kloka att de inser bristen i ansvarstagande och INTE försöka sig på ett helt eget boende!
De har båda tagit beslutet att de behöver vuxna omkring sig några år till för att växa i vuxentofflorna.
All heder till dem!!
Från det ena till det andra så har jag klarat mig från större biverkningar nu. Det är ett litet lull i skallen men inte ohanterbart. Däremot flyttar det där lullet på bokstäverna så skrivandet tar lite längre tid då finmotoriken spelar lite spratt och kastar om tangenterna.
Skuldran/axeln/armen är mycket bättre, sitter inte längre och gråter innan tabletterna verkar på morron och jag behöver inte heller gå upp för att fylla på med Alvedon på natten. Efter en timme eller två kan jag till och med titta åt vänster!! DET var något som var omöjligt innan!
Bla bla bla
Mycket snack om ingenting men så ser det ut. Det som finns innanför är få förunnat att ta del av. Vilka vet de nog inte ens själva!
Sen är det väl kanske fel uttryck, "förunnat", för vem fan är egentligen intresserad av vad som rör sig innanför dreadsen... Det är ganska smidigt att bara säga att det är ok, för det svaret är det som efterfrågas egentligen.
Hur som, ett huvud har jag och det rör sig däri! Trots en krokig väg så leder allting framåt!
Jag är tillräckligt gammal för att ha tid att utforska varje meter!
Strandad på piller!
Jaha, det var ju en trevlig helg!
Vaknade på lördag morron kl 4 för att kliva upp ovh ta en Alvedon.
Dessa och Voltaren har jag ju tuggat då armen har varit satt ur spel för muskelinflammationen..
När jag ställer mig upp bredvid sängen är det bara att sätta sig igen!
Jag funderar på om benen fortfarande sover och jag har lite bråttom upp som vanligt.
När huvudet kör karusell tror jag ju naturligtvis att jag vaknat och rest mig för häftigt.
Efter en stund gör jag nya försök och håller mig med båda händerna i skåpet framför mig.
Inte ens då kan jag samla mig för att stappla till morronrocken där jag lagt Alvedonet!
Med hjälp av blicken koncentrerar jag mig de få metrarna och lyckas få balansen vid nästa skåp, vinglande och trixar i mig en Alvedon med en hand då den andra behövs för att inte ramla.
Där inser jag att jag INTE är ok!
Och DÄR inser jag att jag MÅSTE ner och röka, OM jag ev måste åka in till lasarettet pga... nåt!
Med sällskap och hjälp att ta mig nerför trapporna (ner-kommer-man-alltid) kan sätta mig vinglande på stolen i pannnrummet för att fundera på situationen.
Då inser jag att jag kvällen innan har läst på bipacksedel till den nya inflammatinshämmande som jag fått utskrivet att yrsel och illamåendee kan uppstå de första dagarna.
Jag har fått Naproxen utsrkivet och har alltså reagerat ganska negativt på det!
En gratis åktur med tivolits värsta karusell!
Förmiddagen tillbringades med värsta åksjukan orsakat av yrseln som fick mina ben att banga ur, fick mig att tappa ALL finmotorik i händerna och fick mig att sluddra som om jag levt loppan senaste veckan.
Platt på rygg för att stoppa den yrsel som hade illamående som följd, det var min lördag förmiddag!
Vid lunch var jag så pass ok att jag kunde både äta och prata med Jozz...Olivias vänner som kom från Stockholm för att "hälsa på" henne vid graven.
I lördags hade Jozz...Olivia varit borta från oss i ett år nämligen! Ett år!!!
Och igår vid 9-tiden var det ett år sedan när jag fick samtalet som omkullkastade hela familjeordningen.
Jag kan ju säga att hela familjen smärtsamt blev påminda och kastades ett år tillbaka i tiden.
Jaja, ett år eller inte... Jozz...Olivia har ALLTID sin plats i våra tankar!
Annars har det varit rörelse i huset. Övervåningens mest bortglömda rum, när det gäller städning, har fått sig en rejäl ansktslyftning!
Och det för att ungdomarna bestämde sig för att bo där!
Alltså, Maria har ju bott hemma men de har bott lite "här-och-där" senaste tiden.
Nu ska Maria och Oliver utnyttja rummet som det sig bör!
Det är ju tillräckligt stort för att vara möblerat med både sovhörna och soffhörna! Och där kan de träna inför sitt vuxenliv!
Det är underbart att höra och se hur de planerar och hela mitt mammahjärta önskar dem ALLT gott!
Här kan de träna upp sitt ansvar över sig själva och sitt boende. När skolan sen är avklarad och försörjning är ordnad så ska de väl kunna vara lämpade att lyfta för att bo i eget på riktigt!
Gallbesvär...
... eller bara spy galla allmänt.
Efter dryga tre timmar biter äntligen pillren på den djävulska värken i axeln/armen/skuldran.
Det är fan när ryggläge är det enda som gäller under natten och en överrullning genast väcker pga smärtan. Och vad har jag gjort!?
Uh, som vanligt har jag ingen aning om vad jag gjort, "nåt" som vanligt antar jag.
Gårdagens möte gick som förväntat.
Nu är det hög tid att ta med kuratorn hur jag ska tackla mig själv.
Jag tycker att jag är tydlig och poängterar vilka problem som finns. Att man sen framför dessa till sk proffessionella personer borde ju inte försvåra läget.
Men uppenbarligen brister det någonstans och antagligen hos mig då liknande uppstår ideligen.
Jag antar att det bara är att slänga försiktigheten överbord och påbörja en medicinering som kan kasta mig ner i den slutliga svackan.
Men men, vad gör man inte för att gynna instutioner av allehanda slag.
Min naiva föreställning om att vara rädd om sig själv är så fel den kan bli. Den föreställningen får mig att inbilla mig ett värde som inte existerar.
"I morron"... eller "sen"...
En annan dag har människor lika värde!
De ord som blir sagda...
... är bara en bråkdel av dem som skulle kunna skrivas ner!
Ett tappert försök att hämta andan för att klä verkligheten i ord bryts abrupt av annat under tiden som krävs för att orden ska formuleras.
Som sagt, gammalt tröskverk, det är jag det... handvevat sådant.
Däremot att skriva funkar ju men det är till stor del för att jag kan välja tiden som behövs för att hinna med att formulera mig.
Och trodde ni att jag uttrycker mig klart i orden?
Nä, ni som känner mig vet att så är inte fallet.
Fragment av yppande kräver sin man att förstå.
Och det kan till och med vara så illa att fragmenten är tillräckligt små för att inte kunna sättas i sitt sammanhang.
Ett försök att klämma fram orden stoppas oftast av något avbrott. Oftast ett välvilligt försök att fylla i det som tar tid att nämna.
Men det är just bara ett välvilligt försök! För, att fylla i det som rör sig är nog ingen som klarar. Och det försöket får effektivt mig att tystna.
Försöken att få mig till gemenskap genom att erbjuda både det ena och det andra ger bara motsatt resultat.
Egoistiskt nog är situationen sådan att det tyvärr sker enbart på mina villkor. Och anledningen till det är just att det FINNS sådana måsten som jag INTE kan välja.
Och dessa måsten är sådana att jag ALDRIG väljer bort!
Sen utöver det blir det mesta bara för mycket.
Jag kan inte fullfölja en tur genom vår lilla stad utan att köra fel minst en gång...
Varför?
Jo, min koncentrationsförmåga är nere på noll. I min tanke har jag planerat rutten och lite till. Jag är långt framme i tanken och missar det jag håller på med just "nu".
"Oj, ställde jag kaffemuggen där?!"
Fan, jag glömmer bort att jag dricker mitt morronkaffe...
Och det har jag ju ALDRIG gjort innan!... eller...
Jag har hjälp med en del av mina måste-rutiner... till följd av att jag inte vet vad jag gör.
Varför?
Jo, därför att jag MÅSTE få göra dem själv! Därför att jag KAN inte göra på ett annat sätt! Då blir det fel!
Oj, glömde jag ett möte!
Varför?
Jag HAR en almanacka! Men jag MÅSTE skriva i den och jag måste även LÄSA den!
Men INNAN jag kommer från kallelsen till att skriva så har jag glömt.
För jag "ska-bara"...
När en eller två plötsliga krav ställs framför mig uppstår ett irriterande ljud omedelbart, ringande i mina öron...
Och krav, det kan vara allt från: "nästa vecka ska..." eller ett konstaterande från min sida att dammet frodas och trivs överallt.
Du kanske tycker att det är "bara-att-beta-av" men det är inte sant!
Jag har sagt det tidigare och säger det igen: "Min bästa vän är; 'sen' "
Inget av det som jag svamlar om betyder att jag väljer bort mina nära.
Tvärtom!
Mina nära kommer först!
Utan dem är jag inte jag... och de håller mig på fötter!
*bah*
Morronsvammel...
Men det är då mitt huvud funkar som bäst... innan hålrummen är fyllda av dagens ludd...
Ett tag var alla hemma...
... men nu börjar de skingras åt alla håll igen.
Lördag kväll och tonåringarna suktar ut.
En ner på stan en stund...
En väntar på skjuts till Munktorp...
Men vi har en hemma åtminstone!
Som vanligt är det hårfärgning som gäller och jag antar att städning av badrum hägrar sen.
Pojkvän utbytt mot väninna för den här kvällen. Jag antar att han inte duger till att färga hår.
För oss vuxna gäller nog soffläge och tv tills den minsta kommit hem antar jag. Det är inte så mycket annat som orkas med.
Flyttlass har gått hela dagen men jag har varit lat och häckat hemma, förutom mitt sedvanliga med stallet förstås.
Nu väntar jag på nyheter på hur systemet fungerar eller inte.
Jag hoppas att jag kan säga: "Det trodde jag aldrig"
Att systemet motsäger sig själv och gör något bra!
För att göra en framtid så behövs en paus så saker rättar till sig.
Nu håller vi tummarna för vännen!
Den minsta får mitt hjärta att slå varmt när jag hör hennes "sociala" ådra, hur hon beredvilligt erbjuder sängplatser till dem som behöver när det tokar sig!
Hon erbjuder sängplats utan att fråga, säger att det är helt ok för mamma...
Och hur rätt har hon inte!!!
Så har det fungerat tidigare med med de äldre men hon är yngst och har snappat upp det bra!
Vilka barn jag har!!
Kan man vara annat än stolt!
Aldrig att de är rädda för problem utan tar gärna till sig andras utan att blinka!!
<3 <3 <3
Drama och ännu mer drama
Som rubriken lyder kan man sammanfatta de senaste dagarna.
Jag kan bara säga att jag är grymt stolt över min fina flicka som har sinnesnärvaro för att koppla på rätt sätt!
Själv har jag gått på autopilot som i de flesta fall när såna som står nära vacklar på kanten.
Och jag är inte dummare än att jag vet att det är mitt eget försvar som slår på. Antagligen är det därför det är så pass lätt att höra de osagda orden men det är inte lätt att ta till sig dem utan konsekvenser.
Jungfru som jag är så analyserar jag sönder det mesta och även i de här situationerna.
Medan jag lyssnar med mina sinnen bollas allt tillbaka in i mig och skapar ganska stor oreda.
Tyvärr är det inget att göra åt den saken utom att vara medveten om det och spela det spel som liknar tombola.
Turen styr över att hamna på vinstnumren och än så länge har jag haft tur.
Idag ska jag ta mig tid att bränna adrenalin i skogen, på hästryggen. Det är synd att de har stått så pass att det inte är läge för vansinnesfärd på stubb. Annars hade det varit ett bra alternativ!
Bungyjump skiter jag i men pröva lyckan på hästryggen är min grej.
För att inte tala om spelet i hagen, vem som är mest oåtkomlig.
Även där har jag än så länge tur och jag är den som går mellan de maktspelande hästarna och är oantastad för bakhovarna.
Jag kanske skulle köpa en triss!
Pengar är inte allt men det kan köpa frihet om så bara för en stund!
Åh, dessa krav!
Det ena efter det andra läkarintyget skickas in!
Och det ena kravet efter det andra ploppar in...
Jag väljer mina krav... de som jag mäktar med!
Och jag väljer de krav som jag MÅSTE klara... på sant!
Nu hade jag ett missat möte... tydligen.
Eftersom livet består av en helvetes massa "sen" så blir det på det viset!
Ett kuvert som dimper in... som jag ska öppna "sen"... *bah*
Det blir ett missat möte naturligtvis.
Kraven som blir övermäktiga är bland annat de som rör jobb... men även mig själv, personligen.
Ett samtal som ser jobbrelaterat ut sätter genast trumhinnorna i gungning och den välbekanta tonen stämmer in på en gång.
Tinnitus... inte diagnostiserat visserligen... men när tonen tjuter så vet man...
Huvudet är inte med men inte HELT borta!
Likaså de krav som kan orsaka konsekvenser på mig personligen... de är inte viktiga.
Det finns andra krav som MÅSTE gå genom!
Det är de kraven som rör nån/nåt annat än mig själv!
Antagligen är det för att de kraven kräver mitt hjärta och då är det lättare än när huvudet måste med och spela in.
Sen de otäcka fönsterbreven är något som jag MÅSTE ta nu!
Jag måste ta en diskussion om varför det sär som det är och hur det blivit.
Jag inser ju, trots mitt tillkortakommande, att jag MÅSTE ta det nu!
Annars kommer konsekvenserna att drabba dem som är nära mig och det vill jag ju inte!
Jag vill lägga ALL min energi som jag i dagens läge kan uppbåda på de nära!!
Krav och jobb...
Senaste mötet med kuratorn mynnade ut i ett konstaterande både från henne och mig själv.
Det är nog helt ok att jobba, om:
... jag inte måste passa en tid. Livet har blivit en kamp med att göra NU eller "sen". Oftast blir det det sistnämnda.
... jag inte måste koncentrera mig. Jag kan göra ALLT som finns med i mitt autopilotsystem. Men det som finns där är inte särskilt mycket! Även det systemet måste jag med vilje kicka igång och har jag då tur så går det av bara farten. Lite duktig är jag ju, jag kan fortfarande klämma ur tandkräm ur tuben och borsta tänderna med hjälp av autopilot...
... jag inte behöver hamna i ställningstagande eller fatta snabba beslut! Handvevat tröskverk... det är min hjärna nu. Dessutom har någon jävel tryckt in massor med gamla tuggummin i det!
... jag inte hamnar i lägen där tålamodet blir prövat. Mina marginaler är nere på noll... som sagt, det som rör hjärtat, inte huvudet.
Jaja... jag sätter mig med kaffet och funderar lite till hur dagen ska fortlöpa.
Hur jag ska organisera de stora frågorna som frukost, skolungar och skog.
Det brukar funka ganska bra men nästan alltid med huvudvärk som föjld.
Och vad sa vi om det här?
Utmattningssyndrom? Utbrändhet?
Jodå, det blir nog bra när jag har beskrivit allt det här på de OLIKA mötena som behövs, som jag ändå antagligen bara kommer iväg till "sen"...
Förbereder flykt!
Dagens möte med kurator gick faktiskt rätt bra.
Som vanligt när jag får mål i mun så kan jag klargöra för min situation en hel timme utan att egentligen ens nämna hur jag mår.
Men fakta är jag duktig på att delge!
Dock har jag bestämt mig för att sakta men säkert bekräfta den som ändå vet hur det ligger till... kanske...
Jag fick bra gehör för min känsla att fly några dagar i ensamhet för att skonas från alla måsten en stund. Min tanke sträcker sig till 2 dagar eller max 3. Kuratorn i sin tur önskade mer tid åt mig men förstod min ståndpunkt att jag skulle bli stressad över fler dagar.
Tanken är att fly... stänga av telefonen och pilla mig i naveln dessa dagar.
Tre dagar av äta, sova, skita (typ)... det vill säga livets primära behov... Det borde ge något i alla fall! Om inte annat så kanske det stoppar den destruktiva nedåtspiralen.
Senare den här månaden har jag möte, avstämningsmöte kanske det hette.
Jag antar att min flykt får ske efter det mötet.
Även antar jag att mötet kommer att kräva varje uns av energi som jag kan uppbåda och lite till.
Det är najs när det sugs ur på det sättet men jag måste fnula lite på om jag ska ha med ett språkrör som kan tydliggöra mina åsikter när jag troligen kommer att fallera på att tala som folk.
Som bekant har mina marginaler krympt till ett ingenting och jag har inget tålamod med idioter av något slag.
ALL energi lägger jag på mina barn som förtjänar mycket mer än vad jag idag förmår att ge dem!
Love you kids!!
Det här är inte kul!
Usch!
Idag har jag tid hos kurator som tidigare frågat om hur jag skulle kunna reagera på provokation, att tala om det som känns som mest jobbigt.
Jag var ju ärligt tvungen att svara som jag kände, att: "Jag vet inte"
Och det är ju fullkomligt sant!
Jag vet inte!
Jag vet inte ens om jag KAN prata!
Jag har ett fåtal som jag yppat smulor till, de underbara som kan läsa smulorna!
Men inte ens de kan veta vad som yr runt i mitt huvud.
Som om det inte skulle räcka så har jag fått en kallelse till "avstämningsmöte".
Möte om jag kan arbeta om mitt jobb anpassas eller nåt sånt... typ...
Och självklart KAN jag arbeta!
Det är egentligen inga problem för det har jag gjort en längre tid, nu pratar vi år, arbetat på reserven.
Det är ju DET som är problemet!
Att arbeta på reserven och intala sig själv att: "Klarar jag det här så kommer jag att klara lite till... och lite till... och lite till".
Men men... det är väl värt ett ryck.
Jag har min familj som jag älskar...
Mina vänner som jag älskar...
Den elaka mamman...
... ska snart åka för att lukta på hästarna.
Emilia har blivit fodrad med lunch och varit här ett tag för att delge intressanta aspekter ur föreläsningar som hon varit på rörande psykoligi och sociologi.
Vi har med det konstaterat att vi är FULLT normala på vårat eget sätt!
Det som är mindre normalt här i huset är taxiverksamheten. Den har avstannat under dagen till stort förtret.
Fortsättningsvis kan det nog ligga nära till hands att fordonet i fråga inte kommer att kunna framföras utan bärgares hjälp.
DET är en snabb och smidig lösning!
Vidare därifrån gäller det att avveckla de "måsten" som kräver bil.
Tidigare har jag gett beröm för min omgivning som känner mig som egen person men jag måste nog dementera det snart.
Ni behöver inte titulera mig som Tarja... inte heller som mamma.
Båda de är nog värda respekt kan jag tycka!
Det kan nog räcka med "Öh, döh, hämta nu!"
Jaja, en annan gång får man vila... om jag lyckas planera in det noggrant så det inte stör någon annan.
Men fram till det verkar det som om jag får stå tillbaka med allt vad det innebär för att gynna min omgivning.
Fallet blir ganska långt då jag inbillar mig en utopi ganska högt upp i skyarna där alla människor är lika värda.
Det artificiella lugnet...
... kan bota alla problem så länge som energinivån hålls på mattan, gärna långt under noll.
Måndag morron...
Skolstart 8.30...
Då börjar det...
Det märkliga är att om skolan anar problem så finns en kommunikation till mig som förälder på nolltid.
När elever anar problem och jag som förälder vill checka med skola så är det genast svårare att öppna den kommunikationen.
Det är imponerande hur det går åt ett håll och jag blir inte särskilt förvånad över att elever med annorlunda förmågor hamnar på pottkanten.
Kasta in människor i de beryktade ramen... om allt inte får plats: bara kapa av det som är för mycket... om det inte fyller ut: bara nonchalera...
Hur som, nu är det åtminstone bekräftat att lugnet har infunnit sig även på skolan. Bra!
Men kaoset som det hinner skapa är jag lite kvick att stävja så jag utnyttjar dagen till... inget.
*bah* ...
Efter middagsvila är jag nog "fit-for-fight" igen, kanske...
"Feel this moment"
Fan, vad händer!
En påtvingad radiokanal i bilen hjärntvättar mig och får mig att fatta tycke för musik som jag ALDRIG tidigare skulle ha lagt ner en tiondel på...
Jag antar att livets vändningar får mig att njuta av de små spillrorna som läggs framför fötterna.
Det är ganska skönt när musiken får lite plats i livet. Musiken kan öppna en hel del av det inre om man ger möjlighet till det.
Samtidigt har jag dammat av gitarren, letat på en del bitar som jag tidigare tyckt om att spela...
Gissa om det är frustrerande när jag upptäcker att ALLT sitter inte i ryggmärgen.
Mitt musiköra berättar för mig hur det ska låta och jag inbillar mig att det automatiskt faller ut i fingrarna i rätt ackord... men inte!
Jaja, traggla och bråka... förr eller senare ska jag väl hitta tillbaka!
Jag väntar då även med spänning när det finns fler gitarrer strängade så jag får det utlovade sällskapet!
Annars... det här med musik...
Är den lika påverkbar på alla?
Eller KAN man lyssna på musik helt random utan att det betyder nåt?
Är det mitt förbannade stjärntecken som får mig att överanalysera och noggrant välja det som passar på läppen?
Hur som, så har jag lagt undan den typ av musik som kan vara förödande för sinnet. Den är mer svåråtkomlig än annan. Ändå så är jag lite sugen på att låta en del tunga toner få hamra in men jag antar att det inte är så jävla lyckat som det ser ut nu.
"Feel this moment"
Inte för att jag lyssnat genom texten i sin helhet utan jag väljer att ta till mig beatet och de delar som passar in i den splittrade närvaro som jag har.
I vilket fall som helst är den väldigt positiv för mig för det är ju så livet ser ut!
Ta vara på "these moments" som för framåt!
Och framåt ska jag så småningom... Det är bara en liten paus nu då jag tänker suga åt mig alla bra bitar och försöka överleva de sämre.
Det är lite märkligt att ju äldre jag blir desto större tålamod har jag att kunna vänta på att det ska ljusna i horisonten... jag har tiden med mig, hur konstigt det än kan låta...
Aja, önska mig lycka till i mitt svammel!!
Nu ska jag ta tag i nästa minut...
