... kan ju ni andra göra! 

JAG ska ta mitt ansvar och jobba hela helgen och lika väl är väl det när hjärtat ska iväg och förlusta sig i skogen.

Det är en sån där intensiv period med jobb, om man nu kan säga så överhuvudtaget med mitt arbete! Snacka om stor förmån att ha sina längre arbetspass vilket ger lite färre arbetstillfällen. Jag ska definitivt inte klaga för det är sån skillnad mot att jobba småslattar på 5-6 timmar åt gången. Försök få ihop en lite högre tjänstgöringsgrad på det!

 

Den här dagen har allt lyckats tjocka ihop sig men det löser vi lätt... vi som är så organiserade i kaoset!

Inneboende drar iväg för kvällsjobb, jag pyser iväg och jobbar natten och Anna är inbokad på Öppet Hus på Vasagymnasiet. Det är ett tips! Att gå dit för lite gofika, för jag antar att Mistelcaféet har öppet en sån kväll! Sen att kunna se alla duktiga elever vad de åstadkommer är ju som grädde på moset! Eller var prioriteringsordningen tvärtom, tro? Jag vet inte... fikat först!

Den som KANSKE är hemma är Natanya men hon har ganska ihärdigt besökt Brandsta och det är bra! Det är ett bra ställe för våra ungdomar!

Planen är att jag fixar med hundar på alla plan fram till halv3 då Anna tar vid nån timme. Sen klarar de sig  ett tag till hon kommer hem igen och husse dyker upp senare. Vilket flyt när vi är så många som kan hjälpas åt!

 

Och helgen... som sagt, den dödar jag med två heldagar och sen börjar nedräkningen för den eskalerande saknaden! Men man är väl vuxen och kan ta det "som en man"... tror jag!

Usch och fy, vilket pissväder! Nu räcker inte en vanlig rumsren rapportering utan ren svenska får uttrycka tristessen! 

Vem som helst kan ju i och för sig titta ut och se vilket skitväder det är men den trista påföljden är ju långt värre!

Jag är glad att vattenskadorna inte drabbar mig personligen men så jävla tråkigt att se grejer bli förstörda trots veckovis med påstötningar. Men men... mer än så varken kan eller vill jag göra!

Tristessen i mörkret är påtaglig... ingen i huset orkar piggna till då gryning går över i grådis för att sedan träda in i skymning. VEM i hela friden kan bli pigg och alert då!

Nu är åtminstone hästarna inne för någon större ansträngning finns inte heller energi till... och den energi jag kan uppbåda spar jag till helgen när hjärtat kommer! 

 

Ett besök hos tandhygienist idag med "minstingen" gav positiva vibbar! Den hygienisten hade sånt klockrent bemötande att mitt mammahjärta blev alldeles varmt! Annars är jag van att få tjata och förklara, skälla och poängtera... men den här bara var kanonbra! Det ska tilläggas att jag var snabb att berätta det för henne med för om man kan skälla så måste man även kunna berömma!

 

Snart ska jag göra ett jätteryck och ställa mig i en varm dusch så frossbrytningarna efter utevistelsen jagas bort... sen ska jag bara vara!

 

... kan man ju säga på riktigt!

Idag var jag tvungen att störa inneboende med att släppa ut krake som tassade. Hon är lite dassig i magen och när hon skramlade över sin valpfålla släppte jag ut henne efter att ha funderat över hur jag skulle störa. Väl tillbaka såg jag att det hänt en olycka innan jag, min trögtänkta blondin, kom mig för att släppa ut.

Men som sagt... shit happens och det är ju bara att torka så är det borta!

Idag kommer de första spekulanterna på kattungarna för att gulla och välja! Det är ju nu som de är som sötast... gulliga och rara!

De andra bäbisarna växer och frodas... vad fort det går!

 

Framåt lunch blir det en promenad till tandläkaren med dotra och senare en sväng till stallet. Nu får det verkligen dyka upp lite sol och ljus! För att klara sig till det vänder lär vi ju se den där solen nån gång åtminstone.

En annan hållpunkt är Lucia! Då blir det en resa till Gotland med hjärtat! DÅ behövs ingen sol... det är en sån där ljusglimt som man klarar sig långt på!

 

Men... just nu är det ungar och djur! Och det är inte fy skam det heller! 

Jag är ju vuxen nog att ha tålamod... Eller? 

 

Alltså... hur orutinerat är det att plocka ur soppåsen... knyta ihop och lämna på köksgolvet... för att lämna fyra hundar själva med den och själv gå ner i källaren!

Jaja... är huvudet dumt får kroppen lida!

Tur var väl att kompostpåsen stod i säkert förvar för de små huliganerna!

 

Idag önskas lite dagsljus av den klarare sorten!

"Sol ute, sol inne

sol i hjärta, sol i sinne"

Det ser ut att vara mest sol inne men lite ljus kanske jag kan ta del av med en stallpromenad lite senare!

 

Det är en ganska mysig morron med en flock småhundar som knölar i soffan med mig. Och så skönt att inte behöva ge sig iväg på en gång! En liten rackare gör mig sällskap innanför morronrocken, snarkande för att hämta energi för dagen och jag tänker nog också ladda ett tag innan jag orkar något!

 

Vilken låt!

Vilken känsla att börja kunna lyssna på positiv musik!

"Tjoho! Det bästa som finns!"

 

Något annat än positivt kan väl inte bli med huset fullt av terapi! Det har väl inte gått någon förbi att djur höjer sinnesstämningen?

Och hur ska man bli annat än glad med alla dessa valpar och kattbäbisar! Som om det inte räckte med de vuxna ljuvliga varelserna.

Tur är också att jag ibland får låna en skock hundar att värma min kalla säng när hjärtat inte är här!

För fy, vad tomt det blir! 

Jag har väl aldrig varit annat än "all-in" när jag tycker och känner och nu är det mer påtagligt än någonsin. Men något jag alltid har behållt är en liten resurs som jag inte lagt på bordet att satsa för.

Och som den sanna septemberfödda jungfrun jag är så ska jag naturligtvis analysera varför jag den här gången inte ens har behållt en endaste liten slant utan lagt allt i potten!

Eftersom jag är och alltid har varit en korkskalle så kan jag lätt tro att en 16-årig korkskalle lätt skulle se till att låta något bra glida ur händerna. Om jag inte missminner mig så fanns den diskussionen redan då men hur lätt på en skala är det för två 16-åringar att förstå och agera på ett konstruktivt sätt.

Men nu är det väldigt mycket senare och åtminstone jag har fått lite självinsikt. Kom nu ihåg att jag inte har nämnt omdöme i samma veva! För lite är det så att jag känner att jag har liksom kastat in hatten och gått från hela mitt säkerhetstänk till att just riskera "all-in".

Jaja... det som inte dödar, härdar... men förhoppningsvis ska väl inget av det inträffa utan det känns väl att det faktiskt kan vara min tur att ha lite medgång!

 

Blablabla... nu igen... och mer lär det bli av den varan!

 

Det är väl inte just ragata som jag blivit benämnd med men väl andra tillmälen. Det är tur att det inte drabbar nån känslig.

Något som ÄR väldigt konstigt är hur jag, med flera, drabbas av såna som drar sig undan sitt eget ansvar... sen hamnar ändå skulden hos oss??

En sak som är alldeles säker är den att jag har ALLDELES tillräckligt mycket med mitt eget att till slut KAN jag bara inte hålla på att jamsa med!

Det är väl ett välbekant fenomen att när man påminner alltför många gånger så är man ett tjatigt fruntimmer... när man sen låter bli är man elak för att man inte har förvarnat... typ...

De som vill se hela situationen med allt "tjat" och alla påminnelser är mina nära... och de har ganska tydligt suckat och bett mig bara låta bli att lyssna på fler undanflykter.

 

Hur som, har det pratats färdigt... vilket redan skedde för några månader sig när det inte passade galoscherna. Och jag är inte den som nödvändigtvis tvingar någon att överhuvudtaget lyssna på mig!

Jag behöver inte särskilt lång tid för att fundera framåt, jag har liksom inte råd att stanna i ett dåtid!

Den som lever nära mig vet vad jag pratar om och den som bryr sig förstår. Den som inte vill kännas vid händelsernas vindlingar kan gå hem!

 

Men!

Helt sant var inte det där med dåtid!

Om jag inte hade klivit iväg hade jag aldrig hakat på den "gamla" tonårsförälskelsen! Så genom att gå framåt hamnade jag egentligen på 80-talet så det small om'et men på ett mer moget sätt... typ...

Det bästa man hade från den tiden har man tydligen sparat med god ränta!

 

... hoppas jag.

Det enda som är inplanerat idag är personalmöte. Sen naturligtvis stallet men det är ju egentligen inte värt att nämnas för det kommer ju alltid! Tur för mig att jag har vänner och barn som också tar den biten så vi hjälps åt.

 

Ikväll däremot ska jag till vännen som kan behöva en extra hand... eller snarare ett extra huvud!

Jag känner så väl igen situationen när man står som ensam vuxen i ett virrvarr kvällstid när alla börjar bli trötta. Om någon annan bara FINNS så betyder det att en del av tjatet hamnar på den andra istället!

Att sen mitt huvud kan komma till pass känns lite underligt då jag själv inte har särkilt stor nytta av det som är innanför knoppen. Men jag gör som jag lär.... jag FINNS!

 

Igår kväll var en liten goskväll... jag tog mig plats vid varje nykommen kull och passade på att gosa djurbäbisar! Jag måste ju säga att det finns inte mycket som slår det!

De små mjuka valparna och kattungarna är helt bedårande och mammorna är så vänliga att de delar med sig utan att trixa... det fascinerar mig.

Om en stund lommer Maria och Oliver som ska iväg och handla lite. Det är skönt att kunna skicka med en lista ibland och slippa snurra förvirrat i affärer!

Det är också dags att fixa en pyspunka på bilen... jag förstår inte, såna helvetesmaskiner ska bara rulla på smärtfritt!! Gärna självservande och självtankande... och vid behov, självlagande...

Christine! DET är en bil för mig!

... som inte VAR en död kattunge...

Det är tur att jag är gammal nog för att känna igen när feber stökar in i drömmarna! Inte är det heller konstigt att jag drömmer om djurungar av alla de slag med tanke på populationen i huset just för tillfället.

Jag hade ju bestämt mig för att drömma mycket trevligare drömmar men det styr jag tyvärr inte över. Och därmed tolkar jag det så att det som att den trevliga biten är jag trygg med! 

Det är en väldigt udda känsla då jag förr har varit trygg med olustiga händelser eftersom de har varit så mycket mer förekommande... men som sagt... nu stör det mig kanske inte snart med att vara just... nöjd!

Men den där kattungen... eller kaninungen... eller vad sjutton det nu var! Den var bara i min dröm och jag antar att jag funderar och våndas över djurbarnen. 

Inte ens det gångbara "lite-svinn-får-man-räkna.med" duger i nöjet av att det dräller sötingar i varje hörn!

 

Eftersom jag är ledig idag så har det fallit sig att jag har ett möte att närvara på. Sist missade jag för jag tog fel på månad... förvånande?

Sen lär jag kolla upp minstingens tillkortakommande som burit med sig konsekvenser trots att det är väl bekant att den andra parten är "Barn av vår tid"... Man blir som man umgås är väl ett bekant talesätt?

 

Ägaren till skrothögarna utanför huset lyser med sin frånvaro vilket jag inte blir särskilt förvånad över! Ansvar är inte det tyngts vägande egenskapen. Men det ska väl tilläggas att jag inte själv gjort särskilt mycket åt att forsla bort det än så jag hoppas att de opålitliga plockar med sig nattetid så det åtminstone minskar tills kärran går till tippen! Något av värde kanske det finns i soporna!

Jaja... man ska inte kasta glas när man sitter i stenhus... då kan man skära sig!

Eller hur blev det där nu då?

Mycket är det men väldigt lite kommer ut egentligen...

... men det ska tilläggas att det mesta egentligen är positiva saker!

Ibland har folk fått för sig att jag öppnar mig ganska mycket men det är mycket prat om väldigt lite. Om jag babblar massor så kanske jag ändå inte nämner det som finns innanför skalet, med undantaget för mina nära, som inte heller får veta så mycket... 

Sen BEHÖVER ju inte allt vädras! 

 

Trots det så bubblar det av babbel så skyll er själva som läser!

Även den här helgen har gått till födande! Den för tillfället sista kullen, den tredje djurkullen, pluppade ut igår och jag är så glad att vi får ha den förmånen att ta del av det! Anna har agerat barnmorska tillsammans med proffset och det är ju inte alla tonåringar som får den möjligheten!

De nya kullarna innebär ju dock att skaran som sover i bingen är reducerad så det bara är en bråkdel som trängs om närheten.

Tur är väl att jag kan fylla sängen med hund- och kattkräk när hjärtat har åkt efter helgens umgänge! För det blir fan så tomt och trist då!

Förutom hundliv har vi tagit det så lugnt man kan göra i huset där det skramlar! Ungdomarna ser till att vi inte flippar ur helt i våra takter som vi återupptagit från tonårstiden... om det är bra eller dåligt ska jag låta vara osagt! För ibland säger jag inte vad jag tycker!

*blablabla...*

Det sägs att det är nyttigt att sakna men jag vet inte om jag ska hålla med om det! I min värld kan det ju INTE vara bra! Frustrationen höjer blodtrycket och förvirringen blir total när tankarna ramlar iväg åt annat håll. 

Fatta... det blir en syntetisk mix av alzheimers och hjärnblödning som bara hjärtat kan reda ut och bota!

 

Slutgnällt!

Nu kommer tösen med pepparkakor så det lär få oss snälla... på gränsen till menlöshet!

Och menlös som jag är tänker jag inte vädra mer för den här gången!!

"Blablabla..."

De senaste dagarna har gett mig och mina nära en annorlunda upplevelse!

Annorlunda är ju inget udda begrepp i det här huset...

Sammansättningen av familjen med tanke på de nära i huset och i den närmsta kretsen är en aning udda... om man följer gängse normer.

Strömmen av händelser som dras till oss alla är inte alltid av positivt slag och när det ändå är det händer det att folk lyfter på ögonbrynen.

Det annorlunda för den pågående tiden är att en hel del människor dragits nära! Det är människor som finns i hjärtetrakten och det är människor som man önskar långt åt skogen.

Det är inte att människor dyker upp som är annorlunda, det är att i vår stormiga vardag har vi ett kaosartat lugn som slår andras tidigare trygghet! Där vi alltid trott att det är stadigt och behagligt har visat sig vara en verklighet som egentligen är en ful parasit bakom det tunna skalet.

Och de andra människorna som visar sig bära på långt större negativa vibbar än vad vi från början uppfattat, de får oss att känna oss... normala!

Men...

"Det är sunt att vara onormlat i en sjuk värld"

Jag föredrar att bli sedd som annorlunda, för den verklighet som omgivningen visar vill jag inte kännas vid!

 

Nog med morronfilosofier!

Jag älskar mina nära som inkluderar familj och även de vänner som har förmågan att hantera kaos med en naturlighet som är få förunnat!

Jag har även fått in mitt hjärta på ett bananskal som är förundransvärt! 

Ska jag vara helt ärlig?

Vi är jävligt bra, vi alla som har blivit en familj!

Som de äkta nördar vi är blev det en filmkväll igår i hästens tecken, Jappeloup!

Vi är väl en hel del hästnördar som minns den lilla hästen med den otroliga tekniken! 

Tonåringarna i familjen idiotförklarade oss, fyra vuxna hästnördar, som orkade se genom den.

 

Som de äkta nördar vi också är så höll åtminstone jag och de två "ungdomarna" ut till långt efter 12, sittande i pannrummet i vanlig ordning. När hundarna började vingla med ögonen var det hög tid att ge upp!

Idag förväntar jag mig att Emilia ska vara alert... trots pannrumshäng... för att orka stallhäng... Det där med nördar, ni vet!

Det som står på listan är att flytta stallkatten till det nya stallet så slipper vi nog råttfällorna där! En annan sak vi måste göra är att påbörja flyttstädningen från Godby. Det  känns tragiskt efter alla år på det stället men en förändring behöver inte betyda en försämring utan snarare en utveckling! 

 

Onsdag... liksom, hallå! Men i morron jobbar jag natten sen är det ju fredag och då kommer hjärtat igen. Nörd hit och nörd dit... om jag inte passar mig kanske jag går och avslöjar att jag egentligen är en mjukis.

DET vore ju fruktansvärt, att ta från människor deras inskränkta intryck som jag inte bemödat mig att försvara mig för! 

Men men... idag ska jag stallnörda efter ett gäng måsten och till helgen ska jag bara njuta av tillvaron!

 

Vilken skön start på morgonen när en hel flock av diverse djur skockas i glädje när man vaknar! 

Eller kan det vara att de är kissnödiga och hungriga... vem vet.

Jag räknar det som ett stort förtroende att jag får gullegulla med både katt bäbisar och Bambivalpar! Och att Bambi är så go' att hon bara accepterar mitt intrång när jag skyfflar bort hennes barn för att släppa ut henne att sköta sitt! Den biten känns inte särskiltt tidskrävande då Bambi slänger sig ut  i gräset... sköter sina behov på 2 röda för att sen stå och trycka vid dörren.

De andra är också effektiva... ingen av dem vill öda någon tid av morgontimmarnas lugn för att vara ute och drälla i onödan.

Kattmamman njuter av lite egen uppmärksamhet när ungarna ligger mätta och lugna i lådan... Den yngre förmågan däremot KRÄVER sin uppmärksamhet! Tur är väl att vi har många famnar att klättra i här i huset! Det blir ju inte brist på kärlek åtminstone.

Som sagt... Ett Herrans djurliv!... med allt det positiva det medför!

 

Och vad skönt att Caiza hörde av sig idag! Jag är så dålig på den biten. Minuterna, timmarna och dagarna bara rullar iväg utan någon större kontrolll... men aldrig att tanken förvinner! Jag är mäkta imponerad av de mina som kan förstå den biten utan att muttra hörbart åtminstone.

 

Så... en ny dag  med nya göromål... och massor med gamla som inte blev gjorda igår!

Men först är det kaffe i långa banor som gäller!

Efter en riktigt bra helg är vardagen tillbaka! Och den är inte sämre, den!

Jag möttes av ett litet, nytt liv i källaren och två till låg redan i lådan... nu äntligen har kattan börjat klämma ur sig sina bäbisar!

Det kom inte helt otippat då hon bäddade frenetiskt i går på en av de förberedda platserna men ack så gosigt!

Den andra nyblivna mamman tar så fint hand om sina tre kulstöterskor och den tredje mamman ska ha om ca en vecka har husse räknat ut.

 

Hjärtat kom innan helgen lagom till valpningen... och det var ju tur att vi fick se dem innan det bar iväg på havet. 

Kryssningen i sig var precis som vi förväntat oss! Med den sammmansättningen av vänner kan man bara ha roligt! Den största missen var dock att på morgonen möttes jag av 9.59 på displayen så frukosten missade vi. Det var nog första och sista gången som det hände men den sovmorronen var värd all frukost måste jag ju säga... inte alltid jag finner den ron att sova vidare.

Idag är en chilldag och det är nog tur... det blir lugnt och utan större planeringar, bara kattfödande och stall och hunddräll!

 

En sak som jag borde göra är att se vem som ville hämta skrot på gården. Det börjar bli hög tid att låta ord gå till handling och allt borde ju vara lugnt då det är gemensamma bekanta som vill ta rätt på skiten, ingen obekant som röjer. Om jag låter det stå kvar till "hämtar sen" antar jag att snön kommer att lägga sig över högarna och det tänker jag inte göra. Det är ju trots allt min tomt och chanserna att göra rätt för sig börjar ha runnit ut i sanden.