... är att öppet bära sina barn.

Att vara mamma kräver att ta på sig glädje, ilska och sorg som barnen känner.

 

Som mamma får man räkna med att axla de känslor som barnen inte kan, vågar eller vill visa ut.

Det kan vara tufft att bli drabbad av känslor som egentligen inte är riktad mot en själv utan bara måste ut där barnen är trygga.

Att vara mamma ger mig en möjlighet att älska mina barn trots deras egen känsla av övergivenhet, besvikelse och misslyckande.

 

Att vara barn är däremot svårare!

Att vara ett barn som känner sig sviken och misslyckad...

Att vara ett barn som inte känner sig hörd...

 

Som mamma vill jag höra om både bra och dåliga saker!

Och som mamma har jag fått höra mycket!

Som mamma har jag suttit och lyssnat på funderingar och känslor sen många år tillbaka.

Jag har fått lyssna på fruktlösa försök att göra sig hörd på andra håll.

Jag har fått höra om händelser som inte har kunnat raderats.

Jag har även fått känna av känslor som överförts till tryggheten...

... om känslor som riktats mot den som egentligen inte bär ansvaret...

Jag har fått höra om mycket i förtroende...

Jag har förstått en bön om ursäkt för felriktad ilska...

 

Det jag däremot inte förstår är förälders oförstånd att respektera en vilja från ett barn.

Att viljan uppstår då förtroendet har dalat för att till sist hamna på noll....

Och jag förstår inte den inblandning som sker, folk som inget vet...

Folk som bara kan klandra ett barns tappade tillit och klandra den trygghet som finns kvar.

 

Jag pratar kanske inte om dig... eller inte heller om DIG!

Men jag vill att du ska tänka till... att allt är inte så svart och vitt...

Att den ska inte klandras som tryggar förtroendet...

Den som tryggar sitt barn och hennes närmsta...

 

Bajs... Ordbajseri... Så skulle hon uttryckt sig...

Men det är just det, när ord... varken i tal eller skrift... lyckats förklara de känslor som luftats.

 

Du, med barn som behöver lämpa över känslor!

Ta emot dem och gör det bästa av situationen.

Du kommer att få ta konsekvenser men det är det värt...

Trots ett oförstånd och en dumhet från dem som aldrig hört hemligheter yppats så känns det lättare att bära den skuld som tillhör andra än att se barnen tyngas av den!

 

Att vara mamma...

På väg hem från Köping började åskan göra sig påmind. En huvudvärk utan dess like, när den sen drar sig ner mot tänderna vet man att det är dags.

Jag hoppas vi får uppleva ett lika magnifikt skådespel som tidigare i veckan!

 

Annars är det väl både bra och dåligt.

Lilla mamma är trött... så fruktansvärt trött...

Och jag undrar om personalen har bytt batteri i hennes klocka bredvid sängen. Den har stått på strax efter 11 senaste tiden men idag började den knata på... från strax efter 11 och tills jag gick. Det måste ha varit nå glapp... eller?

Tjejen på sitt besök har haft ett bra samtal... och det tackar vi Landstinget för!

Och Jozz...Olivia har fått en Afrikansk (?) Marguerit istället för den överblommade solrosen...
Den frysta fläskytterfilén har fått sig en omgång av den"vinshka niiiven"!

Dotra ville ha med ett par skivor för att grilla hos vänner och med gemensamma krafter lyckades vi karva loss lite...

Huvudet upp och fötterna ner...

Aja... man får väl inte kräva så mycket alla dagar!

 

Scorpions...

"Send me an angel"

 

Jag har huset fullt av änglar!

 

Men jag saknar min Jozzan!

 

... över personlighetstyper.

Det är intressant att fundera över olika personligheter som finns.

Dessa trillar man över både här och där!

Det är ganska kul att hårddra och välja att se en del störningar som finns runt omkring.

Men på riktigt tror jag inte att särskilt många klassas under personligheterna, eller snarare personlighetsstörningarna. Däremot finns ju drag av både det ena och det andra på spridda håll.

En fördel med att sätta namn på störningar och diagnosticera problem är ju att förståelsen torde öka för dessa personer.

Och så är det ju, förståelsen ökar beroende på energitillgången man har.

 

Aja... färdigfnulat... nu förstår vi oss på alla knäppa människor.

Sen ska vi lära oss att förstå vår normala omgivning!

Det kan vara värre!

Det dräller av "normala" människor som är knepiga...

Men det är väl tidens anda... var och en står sig själv närmast!

 

Hur som, dagen är bokad för lilla mamma och lilla minstingen...

Dags att göra färdigt för avfärd!

... inför semester!

Nu håller vi tummarna för att vi ska kunna koppla av på vår årliga resa

På måndag bär det iväg, många mil i bilen och två avkopplande nätter på hotell med minimalt utbud av nöjen.

Vi ska vara otillgängliga, äta gott och se oss omkring lite.

Inför semestern har vi planerat med barn och djur, lagt över ansvaret så vi kan känna oss trygga.

Med tonåringar är det ett måste!

Hellre lämnar jag en bunt 10-åringar åt sitt öde än just tonåringar...

Jag hoppas också att det inte sker något alarmerande med lilla mamma...

Även om hon alltid finns i tanken vill jag också vara där om det händer något!

 

Tänk vad mycket man vill!

Jag vill vara både här och där men många gånger slutar det med ett ludd i huvudet.

Men livet är som det är... var dag har sitt och om det går så gör jag det i morgon...

Just nu finns jag ganska mycket där det behövs en hel del för jag vet att det kommer tillbaka på något sätt!

Och det allra viktigaste är att se hur en människa växer från mattan och når ända upp! För att det kommer att ske... det vet jag!

 

Tjejerna sköter sitt sommarlov med bravur, hitintill...

Och hästarna vankar som flodhästar i den regndränkta hagen.

 

Idag har jag blivit inbjuden på morgonkaffe av en 10-åring!

Det är inte illa, va!

Lilla bruttan, vad go' hon är! Vem har så mycket att göra på morron att man skulle tacka nej till en särskild inbjudan från henne!

Då blir dagens läxa: Hur man fixar kaffe själv till sin gäst!

 

Den här dagen har just börjat... och jag hoppas att den fortlöper med samma lugn som nu på morron!

 

 

"Jag tänker konfirmera mig!"

"Varför i hela fridens då? Inbilla dig inga dyra presenter... Vet du vad konfirmationen innebär?"

"Men jag vill åka på resan till Polen, se koncentrationslägren"

 

Och nu är det då le grand finale!

Idag konfirmeras Anna!

Tårta till fika efter har tjejerna gjort och de närmsta är med och gratulerar.

Ingen inbjudan har gjorts, i vanlig i vanlig ordning. Hos oss kommer man som man är, åtminstone de närmsta.

 

Gårdagen var fylld av bensinmättade ångor på stan! Cruisingen drog ihop en hel del folk och kvällen avslutades med mingel på klubben.

Det tar bort lite av  glädjen över fart när rikspuckon som inte vet vad de muttrar om glättar på truten. Men vem bryr sig... det finns en sanning nedskriven som dock inte kommer att yppas. Om det fanns en mening med att dra fram och skapa rättvisa så skulle jag överväga det. Men det är på tok för sent och allt kommer att ha sin gilla gång.

 

Men nu Guds ord... eller nåt sånt!

En flock tonåringar ska ta ett beslut i kyrkan.

De kommer att håva in fina presenter.

En meningslös tradition fullföljs.

Här i huset nöjer jag mig med en fundersam tjej efter besöket där historiska vansinnesdåd finns inristat i väggar.

Och måtte traditionen lätta Annas vånda över att skramla ihop pengar till vinterns resa!

En fin dag, en gammal tradition...

Det ska vi ta vara på vad vi än tycker!