Det man sår får man skörda!
... eller nåt.
Dagens förväntade skörd på listan får mig att hisna.
Det är inte kul att känna energin sjunka ner i skosulorna när den listan blir lång!
Ändå är det mesta sånt som BORDE vara roligt och överkomligt!
Det som tidigare har strukits från måstena är julsakerna.
Tomtejävlarna har stuvats undan och nu kan påsken komma... att adventsljusstaken fortfarande står på bänken och väntar på sin sommarförvaring är en annan femma.
Idag ska jag se till att fixa stall direkt på morron... det där "sen" måste jag kliva över! Dessutom ska jag se till att jag kan finna en ro med mitt älskade pulande därute trots att jag har en tidspress.
Tidspress... det låter som om att jag kommer att få bråttom. Så är inte fallet, jag har egentligen gott om tid!
Det som blir är att funktionerna stockas när det finns en limit och flera saker som måste göras för att dagen ska funka!
- Stall: släppa ut stollarna, fodra, mocka, förbereda kvällen. Inte så mycket egentligen, va?
- Kl 10: möte, borde inte ta mer än max 1 ½ timme.
- ICA: fixa en utbetalning av en dubbelbetald räkning som egentligen borde ha gått till annan instans, max 10 min.
- Kl 15: dubbelchecka syster med shoppingtur senare.
- Kl 16: plocka upp ungar här och där för att åka till Marieberg.
- Marieberg: här kommer eldprovet! Jag TYCKER egentligen att det är skitmysigt att åka med tjejerna! Men kommer till korta i folkvimlet och veta att jag har uppåt 3 timmar framför mig i affärer!
- MAX: Anna har hittat rabattkuponger som hon vill utnyttja. "Äta bör man..."
- Åka hem
Ööh, en av mina hyperventilationsdagar... kanske...
Min utopi är att sätta mig ensam någonstans där jag FÖRST kan sluta stressa av... ingenting!
Sen vill jag ha serverat EN sak åt gången! Inte mer än att jag hinner vänja mig att det bara ska göras, utan ågren för något!
Utopi... hm... det är just det.
Känslan att komma till korta för det allra minsta är som förväntat. Jag antar att det är rätt vanligt när man kört på i 110 utan att stanna till och funderat. Förr eller senare stöter man på en skarp kurva som man inte klarar och där kör man av!
Känslan... den är något som jag INTE delar med mig av! Den är för jobbig!
Just i den frågan är nog läge på att försöka bromsa in och ta hjälp av den kurator som ändå faktiskt är duktig!
En som känner igen vad som händer och kan bekräfta att det inte är något konstigt!
För att inte klara av att köra på som vanligt, det är riktigt weird när man är van!
Aja, jag gör som jag brukar... sätter mig med mitt morronkaffe tills jag får skynda mig att åka iväg. Det är konstigt att det ska vara så svårt med framförhållning!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Känner så väl igen det Tarja... Det är frustrerande att inte klara av tidspress... O då kan d va att ha EN tid att passa på en dag...för mig stängde hjärnan av så jag kom inte ihåg va jag skulle göra... Man fick leva så o ta en sak i taget... Hjärnan är smart...det är för att man behöver lugn men jag kan trösta dig med att sakta men säkert kommer man tillbaks till livet kram <3
Postat av: Anonym
/märta
Trackback
