Är det inte det ena så är det det andra eller tredje eller det femtioåttahundrade eländet.

Att spåra med verklighetsflykt fungerar bara en liten stund sen är jag tillbaka på ruta ett!

Om det bara hängde på mig skulle jag sätta mig i en manlig grotta och inte komma ut förrän alla oväder blåst över! Det vill säga, aldrig.

Men det tänker jag inte göra för mina älskade barn kan uppenbarligen inte lämnas över i en annan vuxens ansvar, inte ens för en kväll eller två.

Jag gör väl som jag ska, då... biter ihop och kör rejset. Nackdelen är bara att lufttuberna har inte så mycket kvar i sig så det räcker för flera djupdykningar. Som alternativ drar jag en parallellrepa och sladdar ut på vägkanterna så mycket jag orkar.

De delar av livets mödor som inte är valbara börjar ta stor plats i vår familj! Snart får någon annan ta över dem så vi kan få åtnjuta av några goda år!

Må så vara att jag ömkar i självförakt men det kan inte dämpa min kärlek till ungarna! Om jag bara kunde agera som soptunna åt barnens jobbiga stunder!