Snart är det vår!

Fast just nu är det lite svårt att se det...

De sista kallperioderna är lite tuffa att uthärda och jag håller med Caizas undran:

"Fryser ni där nere?"

 

Saker och ting ändras... fast ändå inte... Det blir bara bekräftat.

Vägen framåt blir rak även om det är svårt att se längre än näsan räcker...

... men jag nöjer mig med det!

ALLA vägar, oavsettt hur raka de är, har sina avfarter och gupp!

Det finns ett mål och det kommer att mötas!

 

Dagen kommer att innehålla stall (som vanligt, tackolov), posta paket (fan så jobbigt), ringa vårdcentral... igen! (helvete)...

Det märks att de vanliga vardagsgrejerna inte riktigt hittar sin plats och det är väl så jävla typiskt i de här "tillstånden"!

Funderingarna över hur jag ska kunna gå framåt med dem i familjen som behöver det största stödet är skrämmande. Jag faller för att komma till korta som så många gånger!

Men jag antar att jag inte är Stålmannen och det kommer jag aldrig att bli heller, den biten får nån annan ta åt mig...

"Sen" har blivit min bästa vän och jag är rätt nöjd över det! Den vännen går jag i armkrok med så ofta jag kan!

Och det där med "sen" är inte helt fel ibland, det skjuter upp en del negativa grejer.

Däremot kan "sen" orsaka problem som inte borde finnas om jag bara tog tag i enkla skitgrejer! Men det är väl för mycket att hoppas på att något ska funka.

 

Ju närmare 16 Februari vi kommer, desto mer funderingar blir det...

Funderingarna yppar sig även den sovande tiden, det är svårt att somna om efter drömmar som kastar mig tillbaka ett år...

Det finns en väg som Jozz...Olivia gick och det känns som om att det går i repris nu.

Med en del facit i hand är det fruktansvärt att vandra den vägen tillsammans med henne men någon lärdom kanske det ger!

Jag önskar att jag hade möjligheten att ge dem som finns omkring mig av det som jag inte hade möjligheten att ge Jozz...Olivia.

Men jag kan bara finnas... det finns inte så mycket mer i depån.