... eller nåt liknande. Det kommer jag att få nu!

Dagens kuratorsbesök mynnade ut i ett fortsatt arbete. Mina skrymslen, där jag gömt allt det som jag varken har tid eller mod att bearbeta, dem kommer kuratorn att få tillåtelse att börja städa i. Naturligtvis med reservation av att jag kanske tvärångrar mig, gör ett lappkast och klappar på ett hänglås för dem.

På flertalet ställen är jag väldigt öppen, på sätt och vis. Men jag väljer noga vad jag lämnar ut. Det kan te sig att jag pratar en hel del om saker och ting men det är inte sant. Jag lämnar ut detaljerat fakta och stuvar effektivt undan de känslor som uppstår och de händelser som rör mig värst. Valen faller alltid på de situationer där jag personligen, och enbart jag, bär på hundhuvuden.

Men så är det nog med de flesta och allra helst mammor och pappor. Man väljer den mest raka vägen för att kunna föra fram sina barn även om den vägen kommer att bli både krokig och guppig för en själv.

Och vad fan vill jag ha sagt med det här?

Öh, vem vet...

Kanske att de flesta människor som rör sig kring oss bär på stora lass utan att ens våga tänka på det själv. Att det som ser tydligt ut enbart är en fet mask som kommer att låta verkligheten glida på under fötterna.