... men sömn fram till 4. Vad sägs om det? Ibland blir man nöjd för väldigt lite...
Igår plockade vi i kläder, jag antar att det är en nyttig del i sorgen... för oss alla.

Tankarna stressar fram och tillbaka.
Det är så mycket att sortera!

Idag är det en gedigen lista som ska avverkas... många telefonsamtal...
Hoppas att jag kan få dem ringda utan långa pauser mellan, annars har jag att göra fram till kvällen.
Först det praktiska... sen har jag tid att känna... kanske hinner jag inte alls med det idag...

Åhhh... hur många gånger under de här dagarna har jag inte tänkt:
"Hur vill Jossan ha det? Hur tänker Jossan?"
Sen har tanken blixtrat förbi:
"Jag måste ringa och fråga!"
... och sen insikten om att jag ALDRIG mer kan göra det!!!!

Vad vill hon?
Hur har hon diskuterat?
Vad har hon sagt om grejer?

Det är egentligen inte viktigt... hon har ju tagit beslutet att överlämna det till oss som är kvar...
Visste hon att andra kommer att avgöra?

Jag hoppas att hon vet att saknaden har alltid funnits där.
... men den blir så konstant nu...