Är det såna funderingar som gör oss kvinnor förberedda på jobbiga situationer?
Jag och andra med mig har pippi på att gå händelserna i förväg. Hur många gånger har man inte väntat på att tonåringar ska komma hem och hör man sen sirener är det helt kört.
Jag i alla fall börjar genast spekulera i att något har hänt. Som en direkt följd blir man naturligtvis ledsen för att påbörja sorgen till det som kanske har hänt. Har det kanske eventuellt hänt en allvarlig olycka är man redan i tanken på lasarettet för att mottaga hemska besked. Och ett tu tre är man på begravning redan...
Sen när det slamrar i dörren blir man ju jättelättad och glad!... en liten stund... För att sedan bli tjurig över att man fått våndas, sörja och ibland hunnit med en begravning...
Uh.. det här blev kvalificerat svammel på kvällskvisten men ni förstår vad jag menar?

När vi hamnar ui en jobbig situation på riktigt (Lidl-riktigt) så har vi troligen någon gång redan upplevt den i tanken. När vi sedan står där så KAN vi redan ordningsföljden på känslorna och det praktiska.
Stackars män! Som sen halkar efter och måste traggla genom allt för första gången då det händer på riktigt... och vi kvinnor blir riktiga bitchar och tycker att männen är tröga.
Och männen i sin tur lever sina liv utan att ta ut situationer i förskott. De lever livet här och nu utan att analysera sönder alla situationer.

Hur är det nu? ÄR det så eller svamlar jag?
Få höra kommentarer från både män och kvinnor så vi får se sanningen från ALLA håll!