Tidigare idag när jag tog en promenad i skogen så blev det ju en hel del filosoferande, som vanligt.
Nemi, hundskrället , gick lös som vanligt när vi är ute i stallet och skogen därikring. Men också som vanligt så har jag ALLTID med mig koppel om det skulle behövas.
Då gick tankarna tillbaka till tidigare hundar som jag kamperat med. "Förr", då hade man ju hundarna lösa lite var stans! Om man träffade nån med hund så släppte man oftast ihop dem för att leka.

-Tja, kan du släppa din hund?
-Aaa, det tror jag väl.
-Ah, de sticker nog inte så långt...

Typ...

Förr:
Då chansade man utan att ha hjärtat i halsgropen för att få skäll av någon och det gick ju bra för det mesta. Om någon av hundarna tog en längre lov så hade man lite tålamod så kom den tillbaka.
Människor som rörde sig kring lösa hundar gjorde det utan att blänga snett, det var ett ganska vanligt inslag där det fanns lite öppna fält/gräsmattor.
Hundarna i sin tur var oftast trevliga och sociala med varandra även om de aldrig tidigare träffats.

Nu:
Kanske jag talar bara för mig själv men...
Nu om man har sin hund lös så är man alltid beredd att koppla om man ens möter en människa. Folk omkring har svårt att se lösa hundar, allra helst om de skulle närma sig dem något.
Hundar som möter varandra, främmande hundar... har många gånger svårt att umgås på riktigt sätt. Det kan ofta bli gruff.


Min teori är att hundar KAN ha blivit svårare att ha att göra med (generellt). Det beror nog till största del på människor som inte har särskilt stor vana kanske. Sen har vi ju fått in en hel del nya raser som egentligen inte är lämpade för att vara sällskapshundar.
Att hundarna inte klarar av varandra har nog mycket med att människorna kring dem inte vågar lita på att hundarna själva många gånger reder ut den inbördes rangen.

Huu... nu blev det svammel på kvällskvisten...

Men snälla ni!!
Kommentera gärna!
Kasta ur er teorier!
Hur upplever ni det? Då riktar jag mig mot alla, inte bara hundägare!