Jaha, det var ju en trevlig helg!

Vaknade på lördag morron kl 4 för att kliva upp ovh ta en Alvedon.

Dessa och Voltaren har jag ju tuggat då armen har varit satt ur spel för muskelinflammationen..

När jag ställer mig upp bredvid sängen är det bara att sätta sig igen!

Jag funderar på om benen fortfarande sover och jag har lite bråttom upp som vanligt.

När huvudet kör karusell tror jag ju naturligtvis att jag vaknat och rest mig för häftigt.

Efter en stund gör jag nya försök och håller mig med båda händerna i skåpet framför mig.

Inte ens då kan jag samla mig för att stappla till morronrocken där jag lagt Alvedonet!

Med hjälp av blicken koncentrerar jag mig de få metrarna och lyckas få balansen vid nästa skåp, vinglande och trixar i mig en Alvedon med en hand då den andra behövs för att inte ramla.

Där inser jag att jag INTE är ok!

Och DÄR inser jag att jag MÅSTE ner och röka, OM jag ev måste åka in till lasarettet pga... nåt!

Med sällskap och hjälp att ta mig nerför trapporna (ner-kommer-man-alltid) kan sätta mig vinglande på stolen i pannnrummet för att fundera på situationen.

Då inser jag att jag kvällen innan har läst på bipacksedel till den nya inflammatinshämmande som jag fått utskrivet att yrsel och illamåendee kan uppstå de första dagarna.

Jag har fått Naproxen utsrkivet och har alltså reagerat ganska negativt på det!

En gratis åktur med tivolits värsta karusell!

 

Förmiddagen tillbringades med värsta åksjukan orsakat av yrseln som fick mina ben att banga ur, fick mig att tappa ALL finmotorik i händerna och fick mig att sluddra som om jag levt loppan senaste veckan.

Platt på rygg för att stoppa den yrsel som hade illamående som följd, det var min lördag förmiddag!

Vid lunch var jag så pass ok att jag kunde både äta och prata med Jozz...Olivias vänner som kom från Stockholm för att "hälsa på" henne vid graven.

 

I lördags hade Jozz...Olivia varit borta från oss i ett år nämligen! Ett år!!!

Och igår vid 9-tiden var det ett år sedan när jag fick samtalet som omkullkastade hela familjeordningen.

Jag kan ju säga att hela familjen smärtsamt blev påminda och kastades ett år tillbaka i tiden.

 

Jaja, ett år eller inte... Jozz...Olivia har ALLTID sin plats i våra tankar!

 

Annars har det varit rörelse i huset. Övervåningens mest bortglömda rum, när det gäller städning, har fått sig en rejäl ansktslyftning!

Och det för att ungdomarna bestämde sig för att bo där!

Alltså, Maria har ju bott hemma men de har bott lite "här-och-där" senaste tiden.

Nu ska Maria och Oliver utnyttja rummet som det sig bör!

Det är ju tillräckligt stort för att vara möblerat med både sovhörna och soffhörna! Och där kan de träna inför sitt vuxenliv!

Det är underbart att höra och se hur de planerar och hela mitt mammahjärta önskar dem ALLT gott!

Här kan de träna upp sitt ansvar över sig själva och sitt boende. När skolan sen är avklarad och försörjning är ordnad så ska de väl kunna vara lämpade att lyfta för att bo i eget på riktigt!