... eller bara spy galla allmänt.

Efter dryga tre timmar biter äntligen pillren på den djävulska värken i axeln/armen/skuldran.

Det är fan när ryggläge är det enda som gäller under natten och en överrullning genast väcker pga smärtan. Och vad har jag gjort!?

Uh, som vanligt har jag ingen aning om vad jag gjort, "nåt" som vanligt antar jag.

 

Gårdagens möte gick som förväntat.

Nu är det hög tid att ta med kuratorn hur jag ska tackla mig själv.

Jag tycker att jag är tydlig och poängterar vilka problem som finns. Att man sen framför dessa till sk proffessionella personer borde ju inte försvåra läget.

Men uppenbarligen brister det någonstans och antagligen hos mig då liknande uppstår ideligen.

Jag antar att det bara är att slänga försiktigheten överbord och påbörja en medicinering som kan kasta mig ner i den slutliga svackan.

Men men, vad gör man inte för att gynna instutioner av allehanda slag.

Min naiva föreställning om att vara rädd om sig själv är så fel den kan bli. Den föreställningen får mig att inbilla mig ett värde som inte existerar.

"I morron"... eller "sen"...

En annan dag har människor lika värde!