... som fan!

Betyder det att det är sommar på riktigt? Trots det lite svalare väder som varit?

Efter trevligt morronkaffe hos vännen så blev det att väcka de två töserna som är hemma.

Den stora är på Grönan med ferieverksamheten och har det trevligt, hoppas jag!

Jag fick sällskap med brunch för att sen väcka den sista för medicin.

Sedan fram med gräsklipparen... för i det här huset har vi jämställdhet, typ. Det vill säga, jag som kvinna gör lite pul om jag känner för och vägrar ta i sånt som kräver verktyg.

Med andra ord, vi gör det vi är bäst på och jag låter bli det jag inte klarar så saker och ting förblir intakta. Det är lätt hänt att det går sönder i frustration när det inte fungerar.

Tack och lov för min älskling som fixar det som behövs och ställer till rätta när jag förstört!!

Gräset klarar jag dock att klippa, det ska ju bara bli kortare, jag klarar även sånt som ska rivas... för det ska ju gå sönder ändå.

Ni förstår poängen?

Jag lyckades med disken med. DET klarar jag!

Och även andra saker som ska göras inne... men det är inte alltid nödvändigt då älskling ibland redan stökat undan.

Men som sagt, jämställdheten tar slut där manliga saker tar vid...

Det är väl ganska typiskt?

Så jag är  egentligen inte FÖR jämställdheten utan tycker att man ska göra  det man klarar och hjälpas åt med det mesta. För att inte glömma de dåliga dagarna då allt suger och någon av oss behöver bara strunta i oväsentligheter.

 

Usch och fy vad det blev bladder där!

 

Nu ska blommor plockas och vi ska hälsa på Jozz...Olivia vid hennes sista plats. Vi tänkte prata lite med henne och fixa gräset under de fina vita stenarna och ordna blommorna så de är fräscha igen...

Egentligen avskyr jag gravar då jag inte tror att människan i sig finns kvar där men det är den enda plats där vi fysiskt vet att vi tog farväl.

Den andra känslan, att hon finns hos oss i annan skepnad, är en glädje... då vet vi att vi kan prata med henne när som helst, hur som helst och var som helst!