... eller hur den nu går...

Nu är det färdigt med den professionella samtalskontakten.

Det är bara att inse att den inte fungerar som den borde och det är absolut inte någon annas fel än mitt eget!

Den sortens terapi fungerar inte särskilt tillfredställande när en annan är som en mussla och inte orkar prata.

Där emot skulle det finnas andra som kan ta den biten, om det vore "tillåtet"!

Vid det här laget är jag så bakbunden att jag inte tillåts umgås som jag känner för och det KAN ju ha en grund då det ibland blir lite destruktivt.

Men det är egentligen ingen godtagbar grund för att låsa bommarna, enligt min mening.

 

Men men...

Som den "snälla" människa jag är så gör jag bara som jag blir tillsagd men hittar i och för sig nya vägar ganska kvickt.

Jämförelse med en strid ström som blir uppdämd... den kommer att ta nya vägar då den strävande kraften blir för stor för att stängas in.

Framtidsplanen är att ramla in i den vanliga trallen framåt september och så kommer det också att bli.

Nu har jag försökt att lätta på 10 års bedrövelser som enbart eskalerat och med facit i hand är det bara att konstatera ett misslyckande.

Hädanefter kör vi så det ryker och hoppas att anti-spin och ABS funkar som det ska.

Som en vän uttryckte om sig själv: "Det är lugnt... inget att oroa sig för"

BS