Blåmärken på själen!

Ibland ramlar livet på i alltför hög fart!
Det är så svårt att hinna med...
... och när jag inte hinner med så drar jag på ytterligare en överväxel.
Med alla åtgärder så känns det som om den lilla människan glöms bort. Man kan inte ta över delar av det invanda utan att det blir konsekvenser!
Hur tänker man när man inte tänker??
Professionellt finns det stöttning men den är som små droppar i havet... och inte är det särskilt effektivt trots en god vilja.
Karusellen som jag klivit på är inte rolig längre så nu är det att tacka för sig och hålla sig till radiobilarna istället.
Jag saknar min soulmate som kan ge mig känslan av förståelse redan vid ett andetag av yttran.
Vem kan leva utan luft!
Ge mig en fucking syrgastub...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0