Som mina döttrar räknar så är det en månad före årsdagen för Jozz...Olivias död.

Som andra tillfällen är det såna dagar som vi obönhörligen blir påminda och berörda.

Den tragiska händelsen här i stan häromdan satte snurr på hela karusellen också.

Efter lunchen fick vi veta att ytterligare en till blivit bragd om livet och som var bekant, eller föräldrarna i alla fall.

Även om det är människor som inte står direkt nära eller de skulle till och med egentligen kunna vara helt obekanta! Även då känner jag en sorg över det de ska gå genom.

 

I och med händelsen rullar hela Jozz...Olivias tragedi upp igen...

... från telefonsamtalet på morgonen den 17 februari 2012 och framåt. För tragedin har jag inte lämnat bakom mig än.

Ett telefonsamtal som omkullkastar hela världen...

Ett samtal som berättar att mitt barn ryckts ifrån världen!

Ett samtal som gröper ur ett tomrum i hjärtat...

 

Jag antar att de som nu blivit drabbade får gå genom samma...

Säga farväl åt det skal som lämnats kvar på jorden.

Städa bort sitt vuxna barns liv ur dess eget hem...

Planera begravning.

Bouppteckning.

Ceremonier... sorg... saknad... rädsla för de kvarvarande...

 

Jag vill inte att det ska hända sånt!!!

 

I mitt kaos som mynnat ut i en oreda har det blivit ytterligare pålagor.

När jag beslutat mig för att KANSKE yppa av det kaoset för proffesionellt folk så kastas jag tillbaka till ruta ett igen.

Men det är en existens i parallella känslor.

Å ena sidan kaos och sorg...

Å andra sidan en kärlek och vilja till framtid...

Mina barn kommer ALLTID att vara de som får mig att sträva framåt! Och med lite push från annat håll så går det åt rätt håll, även om stigen blir snirklig.