Usch!

Idag har jag tid hos kurator som tidigare frågat om hur jag skulle kunna reagera på provokation, att tala om det som känns som mest jobbigt.

Jag var ju ärligt tvungen att svara som jag kände, att: "Jag vet inte"

Och det är ju fullkomligt sant!

Jag vet inte!

Jag vet inte ens om jag KAN prata!

Jag har ett fåtal som jag yppat smulor till, de underbara som kan läsa smulorna!

Men inte ens de kan veta vad som yr runt i mitt huvud.

 

Som om det inte skulle räcka så har jag fått en kallelse till "avstämningsmöte".

Möte om jag kan arbeta om mitt jobb anpassas eller nåt sånt... typ...

Och självklart KAN jag arbeta!

Det är egentligen inga problem för det har jag gjort en längre tid, nu pratar vi år, arbetat på reserven.

Det är ju DET som är problemet!

Att arbeta på reserven och intala sig själv att: "Klarar jag det här så kommer jag att klara lite till... och lite till... och lite till".

 

Men men... det är väl värt ett ryck.

Jag har min familj som jag älskar...

Mina vänner som jag älskar...