... är bara en bråkdel av dem som skulle kunna skrivas ner!

 

Ett tappert försök att hämta andan för att klä verkligheten i ord bryts abrupt av annat under tiden som krävs för att orden ska formuleras.

Som sagt, gammalt tröskverk, det är jag det... handvevat sådant.

Däremot att skriva funkar ju men det är till stor del för att jag kan välja tiden som behövs för att hinna med att formulera mig.

Och trodde ni att jag uttrycker mig klart i orden?

Nä, ni som känner mig vet att så är inte fallet.

Fragment av yppande kräver sin man att förstå.

Och det kan till och med vara så illa att fragmenten är tillräckligt små för att inte kunna sättas i sitt sammanhang.

 

Ett försök att klämma fram orden stoppas oftast av något avbrott. Oftast ett välvilligt försök att fylla i det som tar tid att nämna.

Men det är just bara ett välvilligt försök! För, att fylla i det som rör sig är nog ingen som klarar. Och det försöket får effektivt mig att tystna.

Försöken att få mig till gemenskap genom att erbjuda både det ena och det andra ger bara motsatt resultat.

Egoistiskt nog är situationen sådan att det tyvärr sker enbart på mina villkor. Och anledningen till det är just att det FINNS sådana måsten som jag INTE kan välja.

Och dessa måsten är sådana att jag ALDRIG väljer bort!

Sen utöver det blir det mesta bara för mycket.

 

Jag kan inte fullfölja en tur genom vår lilla stad utan att köra fel minst en gång...

Varför?

Jo, min koncentrationsförmåga är nere på noll. I min tanke har jag planerat rutten och lite till. Jag är långt framme i tanken och missar det jag håller på med just "nu".

 

"Oj, ställde jag kaffemuggen där?!"

Fan, jag glömmer bort att jag dricker mitt morronkaffe...

Och det har jag ju ALDRIG gjort innan!... eller...

 

Jag har hjälp med en del av mina måste-rutiner... till följd av att jag inte vet vad jag gör.

Varför?

Jo, därför att jag MÅSTE få göra dem själv! Därför att jag KAN inte göra på ett annat sätt! Då blir det fel!

 

Oj, glömde jag ett möte!

Varför?

Jag HAR en almanacka! Men jag MÅSTE skriva i den och jag måste även LÄSA den!

Men INNAN jag kommer från kallelsen till att skriva så har jag glömt.

För jag "ska-bara"...

 

När en eller två plötsliga krav ställs framför mig uppstår ett irriterande ljud omedelbart, ringande i mina öron...

Och krav, det kan vara allt från: "nästa vecka ska..." eller ett konstaterande från min sida att dammet frodas och trivs överallt.

Du kanske tycker att det är "bara-att-beta-av" men det är inte sant!

Jag har sagt det tidigare och säger det igen: "Min bästa vän är; 'sen' "

 

Inget av det som jag svamlar om betyder att jag väljer bort mina nära.

Tvärtom!

Mina nära kommer först!

Utan dem är jag inte jag... och de håller mig på fötter!

 

*bah*

Morronsvammel...

Men det är då mitt huvud funkar som bäst... innan hålrummen är fyllda av dagens ludd...