Det ena efter det andra läkarintyget skickas in!

Och det ena kravet efter det andra ploppar in...

Jag väljer mina krav... de som jag mäktar med!

Och jag väljer de krav som jag MÅSTE klara... på sant!

Nu hade jag ett missat möte... tydligen.

Eftersom livet består av en helvetes massa "sen" så blir det på det viset!

Ett kuvert som dimper in... som jag ska öppna "sen"... *bah*

Det blir ett missat möte naturligtvis.

 

Kraven som blir övermäktiga är bland annat de som rör jobb... men även mig själv, personligen.

Ett samtal som ser jobbrelaterat ut sätter genast trumhinnorna i gungning och den välbekanta tonen stämmer in på en gång.

Tinnitus... inte diagnostiserat visserligen... men när tonen tjuter så vet man...

Huvudet är inte med men inte HELT borta!

Likaså de krav som kan orsaka konsekvenser på mig personligen... de är inte viktiga.

Det finns andra krav som MÅSTE gå genom!

Det är de kraven som rör nån/nåt annat än mig själv!

Antagligen är det för att de kraven kräver mitt hjärta och då är det lättare än när huvudet måste med och spela in.

 

Sen de otäcka fönsterbreven är något som jag MÅSTE ta nu!

Jag måste ta en diskussion om varför det sär som det är och hur det blivit.

Jag inser ju, trots mitt tillkortakommande, att jag MÅSTE ta det nu!

Annars kommer konsekvenserna att drabba dem som är nära mig och det vill jag ju inte!

Jag vill lägga ALL min energi som jag i dagens läge kan uppbåda på de nära!!

 

Krav och jobb...

Senaste mötet med kuratorn mynnade ut i ett konstaterande både från henne och mig själv.

Det är nog helt ok att jobba, om:

 

... jag inte måste passa en tid. Livet har blivit en kamp med att göra NU eller "sen". Oftast blir det det sistnämnda.

... jag inte måste koncentrera mig. Jag kan göra ALLT som finns med i mitt autopilotsystem. Men det som finns där är inte särskilt mycket! Även det systemet måste jag med vilje kicka igång och har jag då tur så går det av bara farten. Lite duktig är jag ju, jag kan fortfarande klämma ur tandkräm ur tuben och borsta tänderna med hjälp av autopilot...

... jag inte behöver hamna i ställningstagande eller fatta snabba beslut! Handvevat tröskverk... det är min hjärna nu. Dessutom har någon jävel tryckt in massor med gamla tuggummin i det!

... jag inte hamnar i lägen där tålamodet blir prövat. Mina marginaler är nere på noll... som sagt, det som rör hjärtat, inte huvudet.

 

Jaja... jag sätter mig med kaffet och funderar lite till hur dagen ska fortlöpa.

Hur jag ska organisera de stora frågorna som frukost, skolungar och skog.

Det brukar funka ganska bra men nästan alltid med huvudvärk som föjld.

 

Och vad sa vi om det här?

Utmattningssyndrom? Utbrändhet?

Jodå, det blir nog bra när jag har beskrivit allt det här på de OLIKA mötena som behövs, som jag ändå antagligen bara kommer iväg till "sen"...