Som vanligt uppstår mitt fnulande när huvudet är som mest trött. Min teori i det är att det finns ingen ork för att förtränga tankekaoset!

Och eftersom det var just så som kaosets virvlar drog ner mig den här morgonen så får jag väl fortsätta skrivledes med eländet.

Jag är ju inte ensam om att ha ett destruktivt kaos i skallen, det vet jag. Och jag vet dessutom att förmågan att förstå det där kaoset är nästintill obefintligt i omvärlden. De som förstår kaoset sitter själv fast i det och livet blir lite "den halte leder den lytte"... typ.

I min utopi finns en förståelse utan fördömande och en hjälpsamhet som är värd namnet.

Det är hemskt gulligt när människor försöker hjälpa till... men när grundproblemet inte har nuddats så är det inte alltid till så stor hjälp!

Tankestormarna som öser på om jag inte effektivt bromsar dem är fruktansvärda!

De tar fart med sån kraft att det inte går att förklara. Men du som också sitter i den situationen antar jag lätt kan känna igen sig.

En effektiv broms är ju all slags destruktivitet och hur den tar sig ton är ju högst idividuellt. Och nu läser minst hälften in fel i den meningen då förståelsen inte kan finnas!

Hur ska "vi drabbade" kunna förklara utan att blotta oss! För det är just det som är grejen... vi VILL inte göra det! DÄR är en del av problemet!

 

Men till dess ska åtminstone jag leva dag för dag genom att låta tankar glimta fram försiktigt. Jag har trots allt det bra som har "lagom" med motgångar... till skillnad från dig!