... fast nu var det ju halsen.

Det var ju det jag sa!

Att läkaren i Köping drog mig vid näsan!

"Bara titta för att bedöma"

Visst, visst...

Med mitt moraliska stöd i släptåg kom jag efter viss stress till Västerås.

Förmiddagen gick åt till hovis, organisering av utemöbler vid stallet, skjuts av ungar sen full sula till ÖNH.

Klockan tickade fram till 13.21 när vi stormade in på mottagningen och min tid var 13.20.

Ganska bra tajmat för mig som har sås i hjärnan och deg i lemmarna.

Efter sedvanligt strul när mitt personnummer ska registreras (man kan ju undra om jag verkligen finns på riktigt) så kom jag in för att sätta mig i tortyrstolen.

Mycket riktigt, helt enligt mina vibbar av den otillförlitliga läkaren tidigare, så började det på en gång med "provpunktion" och "eventuellt öppna".

Hur fan kan man provpunktera!! Antingen punkterar man väl eller inte??!!

Provpunktionen resulterade i en spruta fylld av var och Emilia blev plötsligt inte lika hungrig som hon varit innan. Lika fort som nålen kom fram så överrumplades jag av en skalpell och bölden skars upp.

Det ska ju tilläggas att jag innan blivit både sprayad med bedövning och även sprutats lokalt. Men det tär ju mindre att tatuera hela ryggen än att skäras i halsen!