Då ska vi se vad dagen erbjuder på för nya äventyr!

Hästapållarna ska ut och så småningom får jag med Emilia till stallet.

Ett lindrigare projekt är på gång där ute och som vanligt vill vi kasta oss huvudstupa i det. Tur är att vi får med drivande krafter som vi kan utnyttja i det hälsosamma dammet där ute.

Om jag får göra en kraftig gissning så kommer det se ut som vanligt...

Jag mockar... i min takt, dvs såsar så långt som den gamla kroppen orkar.

Emilia fixar fika... det absolut mest nödvändiga!

Det som behövs göras utöver brukar ske under lite lätt förvirring med några yrhönor svamlandes mellan uppgifterna...

Jaja... jag hävdar fortfarande att det är terapi!

Vad hästarna tycker om vårt irrande får stå upp till dem.

Det konstiga är att vi kan få en halvtimmes jobb att räcka i fyra timmar! Det är ganska duktigt gjort!

"Den som spar han har!"

Miljön i stallet i sig är garanterat välgörande!

Åtminstone i mina ögon.

Hummandet från frukosthungriga hästar som är glada över att bli utsläppta i hagen är underbart!

Att sen stå och titta på dem då de reder ut sins emellan vilken tuss hö som är vems är också rogivande!

Bara ljudet från de hötuggande hästarna kan få vilken ångest som helst att släppa... nästan.

I min värld förstår jag inte kommentarer som "hur orkar du med två hästar?" och "jag skulle aldrig vilja bli låst så!".

I min värld är hästar kravlösa och de måsten som följer med är de som får livsaxeln att stå stabil medan livet rullar på!

Sen glömmer jag inte att Emilia gör allting möjligt nu när hon orkar härja med mig när den mentala orken tryter och hon orkar klappa när tid är för det...

Att sen allting inte är särskilt rumsrent hör ju inte till saken... eller, jo... där kommer glädjen in!!!