... och liknande så visar det sig att fler och fler bara blir undanskuffade.
De blir inte tagna på allvar utan samhället räknar med att allt ska gå bra med en burk piller.
Vi ser ju här hur bra det kan gå...

När problemen är dolda bakom ett normalt intellekt så är förståelsen lika med noll.
Lägg därtill en möjlig brist på sjukdomsinsikt och pålagor i form av depressioner vilket inte är ovanligt så kan det bli katastrof.
Psykiatrin går på knäna, slår ut med armarna och säger: Vi har inte resurser!
Vems är då ansvaret?
Vart vänder sig de här människorna?

Många vänder sig till en grupp där problem är vanligt, där man lätt löser allt med piller... ett missbruk som ofta börjat som självmedicinering.
Vem är det som äger förståelsen när förmågorna är så ojämna att ett vardagsliv blir besvärligt?
Vilka brister i förståelse när en "normal" diagnossatt människa be om hjälp trots att både armar och ben fungerar?

Ett stort problem är när intellektuella människor söker för sina diagnoser, oftast efter att vara duktigt pålästa. Problemet uppstår när vård/omsorg tror att det intellektuella hänger ihop med alla förmågor.
När ska den "kompetenta" vården lära sig se ojämnheterna som uppstår i vårt hårt pressande samhälle!?

Vi håller på att samla oss för avsked för vår tjej som inte klarade sig längre...
Hur många till ska det bli?
Hon är varken den första eller sista...