Gårdagen blev en dag full med måsten, men det funkade ju... nästan.

Den började med en remiss i näven då tösen skulle lämna blod för att mäta läkemedelskoncentration.
Vi med "diagnosbarn" vet ju att det inte behöver betyda: "Bara lämna blodprov"
Duktigt nog så stod vi vid kassan på måndag morron som läkaren rått oss till.
Döm min förvåning när vi blir bemötta med ett klagande om hur läkare är korkade som säger åt patienter att bara komma för provtagning så där!
Tänk dig min frustration när jag ser tösen mulna till då hennes bristande tillit för läkare/psykologer/myndigheter/name it får respons från en personal på en vårdcentral.
Att kunna motivera provtagning är inte det lättaste då ALLT blir ett ifrågasättande... den med "diagnosbarn" vet vad jag talar om.
Tur nog så blev det färdigt i kassan, ackompanjerat med klagandet från personalen, innan tösen vände på klacken och gick,
Nästa steg... att vänta på sin tur...
Det är väl inte så svårt för oss som har någesånär impulskontroll.
Men tänk bort den och fundera på hur många gånger man känner frustration och önskan att bara strunta i saker! Med handen på hjärtat, både du och jag känner den OFTA!
Men vi äger en viss impulskontroll som säger åt oss att stå ut...
Jaja... in för provtagning:
"Luta dig tillbaka"
"Näää... vill inte""
Och nej... jag pratar inte om en 10-åring...
Dock var den personalen uppenbarligen mer med i gamet och snappade ganska snart upp att det inte var läge för konflikt. Det var bara att göra det bästa av situationen och det gick bra!

Skjutsa, skjutsa... nästa till konfirmation... för att hämtas efter en halvtimme då huvudet var igenkorkat av pollen...
Handla, hämta paket, kattens p-piller...
Skjutsa nr 3 och sen diska...
"Boka" hämtning av nr 3 när älskling kommer hem från jobbet...
"Nää, förresten, mamma! Kan du hämta nu?"

Visst, vardagsbestyr...
Men efter all press från Jozz...Olivias död med allt som har varit tvunget att göras och med all press i den rädsla jag har för att förlora fler barn!
Efter all den pressen känns dessa "måste-listor" nästan oöverkomliga!
Det ska ju tilläggas att jag ändå har glömt en del... min hjärna är inte oändlig utan mer åt Nalle Puh-hållet.
När kommer den dag när jag kan gå med handlingslistan i affären utan att vara tjutfärdig för att det känns pressat!?

Nalle Puh!
Har du något svar på det??