Tänk om dygnet hade dubbelt så många timmar!
Då kanske man hann med mer...

Just nu går tiden till att finnas till hands för de barn som svajar i sitt mående.
Det är ett ganska labilt tillstånd, just nu.
Av mig krävs många gåner ögonblickligt agerande och då förstår ni säkert att jag inte har en möjlighet att jobba.
Jobbet kräver telefonfritt och det är nästintill omöjligt att lämna stället på två röda om situationer kräver det.
Men trots det så ser det ändå ljusare ut nu än vad det gjort tidigare!
Det är definitivt på väg åt rätt håll!
Och det är till stor del mediciners fördel!

Även jag har lyckats ta för mig mer av livet...
Hästar som ska ridas igång trots småskador..
Calle ska ju bli teaterhäst i sommar så det är hög tid att se till att han är fit for fight!
Shalinka har lotsat Calle till Vilstahallen enligt planering. Som ett led i socialisering beslutade E och jag att vi ska äta glass där. Det blev möjligt tack vare Kai som handräckning och vi dum-blondiner som äntligen fick ur tummen ur det omtalade mörkret.

Ett nytt projekt har även påbörjats!
Sen återstå och se om det avslutas...
En god vän kommenterade för ganska länge sedan i bloggen att min sorg kan vara till hjälp för andra. Det som syftades på var nog min vältalighet med hjälp av tangenterna...
Nu har jag gjort slag i saken och har snabbt skissat upp början till en bok... typ...
Jag lär nog se om det finns något intresse inan jag börjar lägga ner alltför mycket energi på det.
Men ska jag vara ärlig så går det inte åt nå energi! För när känslorna sätter in faller versen in samtidigt och det skrivna behövs bara sättas på pränt. För texten finns redan färdig!