... det håller mitt kaos i shack...

Planera en begravning för sin tjej...
Igår blev Jozz...Olivias "mummu" informerad, systeryster Pirjo tog på sig den tunga uppgiften.
Jag måste erkänna att det orkade jag inte göra... och jag hörde om hennes förtvivlan men ändå att hon hade varit förberedd. "Mummu" har alltid varit både klok och seende. Det här var något som kom som en chock för henne men ändå inte oförberett... Konstigt är det...
Och varför orkade inte jag berätta? Jag har börjat kunna hålla förtvivlan och tårarna i snara... de kan hålla sig inuti så jag fixar att stå på benen.
Jag väljer när jag vågar släppa känslorna utanför och det är väl det som ligger till last när jag ska sova.
Det går inte att koppla tankar, funderingar och känslor när kroppen slappnar av och sover så helst skulle jag vilja vara vaken hela tiden för att inte karusellen ska snurra obemannad.

En vän till Jozz...Olivia uttryckte sig så underbart rakt...
"Den Olivia vi kände hade inte lämnat en enda lös tråd nånstans, så det var nog tyvärr inte just den Olivia vi kände som tog beslutet om tidig utcheckning, men hon fick följa med..."
Det är ju något jag ska ta i beaktan även om känslan vill gå ifrån...

Nu ska jag låta bli oredan som rinner genom fingrarna ut i etern och ta tag i mina siffror...